Det är en glädjande nyhet inte bara för socialdemokrater att principfasta Nalin Pekgul gör politisk comeback. Häromdagen meddelades att hon blir kampanjmedarbetare till kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson (S). Pekgul har som få andra gjort kampen mot radikal islamism och hedersförtryck till sitt adelsmärke. Tidigt uppmärksammade Pekgul problemen hon såg hemma i Tensta. Hon och hennes föräldrar bosatte sig i förorten på 1980-talet när de kom från kurdiska delen av Turkiet av politiska skäl. Pekgul har larmat om religiösa moralpoliser, kvinnoförtryck, antisemitism och gängkriminalitet. För sju år sedan valde hon emellertid att lämna partipolitiken och återvände till arbetet som sjuksköterska, efter att ha varit både riksdagsledamot och ordförande för S-kvinnor.
Anledningen var besvikelse över att partiet inte vågar hantera de växande samhällsproblem hon varnar för (DN 27/6). Den socialdemokratiska räddhågsenheten mot extremism bekräftas av Hermansson. I en kommentar till GP om sin nya parhäst säger hon: ”Uppriktigt sagt så har jag känt mig ensam i det här och skulle vilja haft mer uppbackning både av S centralt och de andra partierna” (28/6). Kommunstyrelsens ordförande är starkt engagerad mot islamistisk extremism, nazism, vänsterextremism och antisemitism. Övertygelsen känns äkta men intresset är nymornat. Situationen i Göteborgs utanförskapsområden har varit alarmerande i över ett decennium. Det var först efter brandattacken mot Göteborgs synagoga i slutet av förra året och kontroversen om filmen Burka Songs 2.0 i februari i år som kommunens tyngsta politiker började visa ledarskap när det gäller dessa frågor.
Det är orättvist av Hermansson (S) att svepande beskylla andra partier. Det är visserligen sant när det gäller hennes rödgröna samarbetspartners men till exempel Liberalerna har länge varnat för islamistisk radikalisering i Göteborg. Men bättre sent än aldrig. Tyvärr kommer Pekgul bara att kampanja i Göteborg några veckor och ställer inte upp i valet. Hennes insats riskerar med andra ord att enbart bli kosmetisk.
Socialdemokraterna på riksplan borde intressera sig för sin överlevnad och erbjuda Pekgul en nyckelroll där hon kan påverka politiken. Lena Rådström Baastad har knappast imponerat som partisekreterare och borde bytas ut. Socialdemokratin behöver lotsar som kan navigera i det nya politiska landskap som tar form. Pekgul menar att det vuxit fram en politikerklass som inte förstå vad som oroar väljarna. När människor röstar på SD är inte drivkraften rasism utan frustration. Pekgul understryker att väljarna vill straffa handfallna folkvalda som bara talar vackert och inte gör något åt problemen (DN 27/6).
Pekgul har hyllat sin farfar som var imam i Kurdistan. Han gjorde skandal på 1950-talet när han lät sina döttrar gå i skolan. Flickorna kallades hånfullt för ”djävulens barn” av sina egna släktingar men deras pappa stod på sig. Kampen mot destruktiva antidemokratiska krafter måste fortsätta föras mer än ett halvt sekel senare i Göteborg och övriga Sverige. Det är inte bara Socialdemokraterna som behöver klarsynta pionjären Pekgul. Denna krassa röst berikar svensk politik och alla partier kan lyssna och lära.
