I tisdags kom beskedet som inte överraskade någon. Sveriges största parti är inte intresserat av att stödja en alliansregering. Regeringsbildaren Ulf Kristersson (M) lämnade därför besked till talmannen att den möjligheten uttömts.
På en pressträff under tisdagen uppgav moderatledaren att både han och centerledaren Annie Lööf haft möten med Stefan Löfven (S) och vädjat om stöd. Föga förvånande har de fått samma raka besked: nej. Lööf (C) tvekade ändå inte att offentligt underkänna Kristerssons insats som förhandlare. Hon hävdar att man måste vara mer envis i påstötningarna (Di 9/10).
Tanken går till ett uppmärksammat uttalande som centerledaren själv gjorde för fem år sedan i sociala medier då hennes parti uppvaktades av S. Hon markerade då att Stefan Löfven är en man som inte förstår ett nej. Numera är det Annie Lööf som har svårt att acceptera ett avvisande från socialdemokratin. Det kan man skratta åt men det går inte att komma ifrån att det är Annie Lööf som håller regeringsmakten i sin hand. Liberalernas mandat räcker inte för vänstermajoritet även om Jan Björklund (L) lierar sig med S.
Centerledaren har uppgett att hennes andrahandsalternativ är en samlingsregering med ett eller flera borgerliga partier samt S. Samtidigt har hon deklarerat att Centerpartiet aldrig skulle kunna tänka sig att sitta i en regering som leds av S (DN 4/10). Det spär på den växande misstanken att Annie Lööf när ambitionen att försöka bli statsminister i en mittenregering.
Carl B Hamilton, tidigare mångårig riksdagsledamot för Liberalerna och professor i nationalekonomi, hissar i sittnyhetsbrev röd flagg för en blocköverskridande regering där Liberalerna ingår. Framför allt på den ekonomiska politikens område är skillnaderna mellan vänster och höger fortfarande betydande understryker han. Detta krassa faktum får inte underskattas när lågkonjunkturen är på väg varnarHamilton.
Det är en väl etablerad sanning att när små partier samverkar med S och dess organisatoriska tvilling LO förlorar de. Enligt Hamilton tappade Folkpartiet väljare när partiledare Bengt Westerberg sökte samarbete med S och LO. Under Olof Johanssons partiledarskap skulle Centern ta ”samhällsansvar” tillsammans med S och LO. Konsekvensen blev att Centern höll på att trilla ur riksdagen. En upplevelse som Miljöpartiet nyligen fick erfara efter sitt fyraåriga samregerande med Socialdemokraterna.
Hamiltons starka rekommendation är att L bör stödja tillkomsten av en M+KD regering som tolereras av SD. Det är alternativet om en alliansregering inte kan tillträda. Det är en klok uppmaning som Björklund och även Lööf bör hörsamma när de ändå vägrar att själva luta sig mot SD.Liberalernas och Centerns främsta vallöfte var trots allt att avsätta den S-ledda regeringen. Väljarna var tydliga i valet. Det finns en klar majoritet i riksdagen för en icke-socialdemokratisk regering.
När Annie Lööf tillsammansmed Jan Björklund frivilligt målat in sig i ett hörn är Alliansens enda möjlighet att överleva som politiskt projekt att Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) tillåts bilda regering. Alliansens syfte var och är att ta makten från socialdemokratin och behålla den för att genomföra nödvändiga reformer för landets bästa. Sverige har inte råd med ytterligare fyra förlorade år med mer vänsterstyre. Om liberalerna Lööf och Björklund väljer att släppa fram Socialdemokraterna till makten kommer de i samma ögonblick sätta spiken i kistan för Alliansen.
