Nyligen besökte vice statsminister Isabella Lövin (MP) Skövde. En av punkterna i programmet var Ranstadsverket där 200 ton uran utvanns under 1960-talet. Syftet med verket var en gång i tiden att göra Sverige oberoende av uranimport men intresset för svenskt uran ebbade ut av kostnadsskäl. Situationen förbättrades knappast av att motståndet till kärnkraft växte.
Anledningen till att statsrådet Lövin besökte det avsomnade Ranstadsverket i Västra Götaland är förslaget om förbud mot uranbrytning. I tisdags presenterade regeringen en proposition till riksdagen och en lagändring föreslås träda i kraft redan i augusti. Det är givetvis Miljöpartiet som varit pådrivande för att framstå som handlingskraftigt inför valrörelsen.
Tunga remissinstanser som Chalmers tekniska högskola och Luleå tekniska universitet, Sveriges främsta lärosäte i gruvfrågor, är kritiska vilket ledarsidan tidigare uppmärksammat. Även Lagrådet sällar sig till den kritiska skaran.Myndigheten synar Miljöpartiets plakatpolitik och konstaterar att ett särskilt förbud mot uranbrytning inte behövs.
Lagrådet betonar att det inte förekommer någon uranbrytning i Sverige. Vidare pekar man på att det redan idag krävs tre separata tillstånd för att få bryta uran, beslutade enligt miljöbalken, minerallagen och kärntekniklagen. Det framhålls också att ett tillstånd för uranbrytning kräver godkännande av den berörda kommunen. Regeringen kan helt enkelt inte påvisa att denna lagändring behövs.
Sverige har rika fyndigheter av sällsynta metaller som behövs för grön teknik. Kritiker mot regeringens lagförslag pekar på att ett förbud mot prospektering och provbrytning av uran i Sverige kan begränsa möjligheten till utvinning av dessa metaller som är nödvändiga för omställningen till ett klimatsmart samhälle. Batterier till elbilar och solceller, till exempel, innehåller stora mängder jordartsmetaller. Uran är vanligt förekommande i svensk berggrund och samexisterar ofta med dessa ämnen.
Enligt lagförslaget ska det finnas möjlighet att bryta så kallade batterimetaller men bara om det förekommer med mycket låga halter av uran, som ska behandlas som avfall. Det skapar affärsmässig osäkerhet om företag skulle stöta på högrehalter av uran. De investeringar som gruvindustrin måste göra för att utvinna handlar om astronomiska belopp.
Myndigheten Sveriges geologiska undersökning (SGU) bedömer att förslaget riskerar att påverka Sveriges status som prospekterings- och gruvnation negativt. Ändå väljer regeringen att gå vidare.Miljöpartiets kompromisslösa inställning till uran, och njugga inställning överlag till gruvnäring, skapar otrygghet och riskerar att jaga bort kommersiella aktörer och utländska investeringar från Sverige. Industrin blir istället hänvisad till att importera metaller från Kina, och andra mindre nogräknade länder, som inte värnarom miljö eller arbetsvillkor.
Ironiskt nog har regeringen i mars månad parallellt gett Tillväxtanalys i uppdrag att undersöka hur konsumenter ska kunna välja produkter, till exempel mobiltelefoner och solceller, som innehåller metaller som är framställda på ett hållbart sätt.Det helaframstår som snurrigt. Om Sverige ska bidra med schysst producerade batterimetaller borde regeringen göra det enklare för seriösaprospekterings- och gruvföretag att utvinna, inte skapa hinder.
