Med Sverigedemokraternas valframgång är det uppenbart att det politiska landskapet domineras av tre block. Om Ulf Kristersson (M) vill bilda en hållbar alliansregering måste han ge SD ett köttben. Jimmie Åkesson (SD) kommer göra allt han kan för att agera dörrvakt till Rosenbad. Partiets viktigaste väljarlöfte är att minimera Centerns inflytande över migrationspolitiken.
Om en framtida borgerlig regering vill ha fri lejd till regeringskansliet behöver migrationsfrågan lyftas bort från sammanträdesbordet, förslagsvis till en parlamentarisk utredning där SD medverkar på samma villkor som alla andra riksdagspartier. Det skulle gynna Moderaterna och även Socialdemokraterna eftersom båda partierna vill säkra en stram migration för att sluta blöda väljare till SD.
Bland Moderaternas och Kristdemokraternas väljare växer majoriteten som förordar uppgörelser med SD. Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) måste hålla tand för tunga när Jimmie Åkessonsträcker ut handen till dem. På lokal nivå kommer samarbeten mellan M och SD sannolikt att förhandlas, inte minst i skånska kommuner. Även KD kan ingå i dessa allianser. Ett allt för arrogant agerande mot SD kan straffa sig i väljaropinionen. Nästa riksdagsval behöver inte ligga en hel mandatperiod bort. Nyval kan inte uteslutas.
Samtidigt som Åkesson flirtar med ena halvan av Alliansen uppvaktas den andra av Stefan Löfven (S). Det finns skäl för regeringsbildaren Kristersson att vara vaksam. Stödet bland Centerns och Liberalernas väljare för en blocköverskridande regering är starkare än någonsin.
Det avslöjade den stora SOM-undersökningen från Göteborgs universitet förra året. Studien visade att 49 procent av C-sympatisörerna efterfrågar en blocköverskridande regering. Bland Liberalernas väljare var det också fler som vill se en sådan lösning än en alliansregering.
I debatten har Annie Lööf (C) utmålats som den alliansledare som skulle ha lättast att hoppa över skaklarna och sätta sig i en regering med S. Då har man missat att missnöjet pyr inom Liberalerna med Jan Björklunds tioåriga partiledarskap. Under hans ledning har partiet återigen presterat ett uselt valresultat. Om Liberalerna ingår i en regering, och Björklund blir minister, sitter han emellertid säkrare på partiledartronen. Bland Liberalernas medlemmar hörs en trötthet över att befinna sig i Moderaternasskugga och åtskilliga liberaler känner ideologiskt främlingskap inför KD:s konservatism, inte minst i familjepolitiken.
I senaste riksdagsvalet fick Folkpartiet endast 5,4 procent vilket är det näst svagaste stödet i partiets historia. Söndagens valresultat innebär en ynklig ökning på 0,1 procent. På upploppet blev Liberalerna omsprunget av Busch Thor (KD) och är numera Alliansens dvärg, vilket knappast ökar entusiasmen i partiet.
Efter förra valet konstaterade partiets valanalysgruppen krasst: ”Folkpartiet var det parti som relativt sett minskade mest av alla partier mellan valen 2010 och 2014. Valresultatet är en stor besvikelse. Slutsatsen är att detta måste leda fram till ett förnyelsearbete.”
Sedan dess har Björklund bytt namn på Folkpartiet och skrotat den gamla blåklintssymbolen. Det har inte hjälpt. Det är oundvikligt att partiledarskapets betydelse för det magra valresultatet nagelfars i den valutvärdering som väntar. Jan Björklund kommer att behöva slåss för sitt politiska liv. Han måste bli minister, i vilken regering som helst, för att hålla avgångskraven borta. Alliansens era kan vara på väg mot sitt slut.
