Denna fredag skairländarna ta ställning till om det åttonde tillägget i grundlagen, som jämställer det ofödda barnets och den blivande moderns rättighet att leva, ska tas bort. Om det blir ja får det irländska parlamentet möjlighet att utforma en ny abortlagstiftning. Det är på tiden.
Den 28 oktober 2012 avled gravida Savita Halappanavar 31 år gammal på Galway universitetssjukhus på Irland. Dödsorsaken var blodförgiftning efter att hon nekats abort av sitt döende foster.Halappanavar var inte irländsk medborgare utan tandläkare från Indien som arbetade på den gröna ön. Både hon och hennes indiske make krävde desperat att graviditeten skulle avbrytas. Men vårdpersonalen nekade då det svårt sjuka fostrets hjärta fortfarande slog. Läkare och sjuksköterskor motiverade beslutet med att ”Irland är ett katolskt land”.
När nyheten om den indiska tandläkarens tragiska död nådde mig var jag själv höggravid och låg hemma i soffan och zappade mellan olika tv-kanaler. Jag drabbades av insikten att alla gravida kvinnor, oavsett nationalitet eller religion, riskerar att dö om allvarliga graviditetskomplikationer uppstår under ett besök på Irland.
Efter kritik både i och utanför Irland "moderniserades" landetsstraffsats för abort. Från livstids fängelse till ”endast” 14 år för kvinnan och de som hjälper henne att genomföra en abort. Parlamentet röstade även ja till att tillåta abortnär kvinnans liv är i fara eller när det föreligger självmordsrisk. Men det skulle visa sig vara ett tomt löfte.
År 2014 uppmärksammades på nytt ett upprörande fall på Irland som tyder på att irländska myndigheter anser att foster är viktigare än kvinnorna eller flickorna som bär dem i sina kroppar.En nyanländ flicka i tonåren upptäckte vid ankomsten till öriketatt hon var gravid efter en våldtäkt i hemlandet. Hon uppsökte genast läkare för att ansöka om abort. Hon var då gravid i vecka 8.
Trots att psykiatriker bedömde att flickan riskerade att ta sitt liv om hon skulle fullfölja graviditeten, ett av kraven för att få rätt till abort i den nya abortlagen, fick hon avslag. På grund av hennes immigrantstatus hade hon inte möjlighet att resa till Storbritannien, som tusentals abortsökandeirländska kvinnor gör varje år, för att avbryta havandeskapet.
Flickan var förtvivladoch inledde en hungerstrejk. Myndigheterna bestämde då att tvångsmata henne på sjukhus. I vecka 25 genomgick flickan ett kejsarsnittdå en fortsatt hungerstrejk ansågs riskera fostrets liv. EU-landet Irland tvingade således en våldtagen tonåring på flykt att bli mor mot sin vilja, trots att hon ansökte om abort tidigt i graviditeten.
Efter att irländarna röstat nej till Lissabonfördraget sommaren 2008 fick landet garantier under ett EU-toppmöte att fördraget inte skulle påverkalandets abortlag. Det bidrog till ett ja till fördrageti den andra folkomröstningen ett år senare. Trots detta löfte måste ändå EU kunna agera för kvinnors rättigheter utan att ropa på lagstiftning.
Unionen ska inte lagstifta om abort eftersom det skulle innebära att länder som Sverige i lagtext måste kompromissa med abortfientliga politiker om kvinnans fria val. Det skulle innebära en försämradlagstiftning ur svenskt perspektiv.
EU har emellertid mandat att lyfta folkhälsofrågor och jämföra nationella resultat. Detta görs redan med medlemsländernas åtgärder mot till exempel alkohol, tobak och fetma.På samma sätt borde erfarenheter av säkra aborter, preventivmedel och sexualundervisning kunna jämföras för att se vad som gagnar EU-medborgarna bäst rent medicinskt.
EU-kommissionens hälsoprogram för 2014-2020 har en budget på över 400 miljoner euro och ska främja tryggare sjukvård och förebygga ohälsa. Goda erfarenheter behöver spridas mellan unionens medlemsstater - även när det gäller de så kallade underlivsfrågorna.
Tidigare fanns en forskningssatsning, Reprostat, om sexuell- och reproduktiv hälsa i EU som jämförde ländernas resultat. Slutrapporten från 2011 är glasklar: de enorma skillnaderna i unionen när det gäller detta folkhälsoområde behöver utjämnas. Reprostat har tyvärr inte förlängts och rapportens slutsatser samlar damm. Initiativet borde få en repris. Irländska politiker måste ställas till svars hur de värnar sin befolknings hälsa.
I en värld där religiösa krafter strävar efter ökad kontroll över kvinnors kroppar måste motargument ständigthöras. Det är därför viktigt att Sverige internationellt tydligt står upp för rätten till abort, även i Europa.Tyvärr är Sveriges röst ofta betydligt modigare i FN-sammanhang eller när det gäller dialog med länder utanför den europeiska unionen än i EU-kretsen.
De många miljoner EU-medborgare, framförallt på Irland, Malta och i Polen, som lever i länder där tillgången till laglig abort nästan inte existerar behöver internationellt stöd. Yttre tryck har betydelse och ska inte underskattas för att förändra nationell lagstiftning. Ett tydligt exempel är Portugal som länge hade en av Europas hårdaste abortlagar.
År 2004 förbjöd den portugisiska försvarsministern den nederländska abortorganisationen Women on Waves att lägga till i en portugisisk hamn med sitt skepp. Besättningen var inbjuden av portugisiska kvinnoorganisationer att informera om reproduktiv hälsa. Ute på internationellt vatten, där Portugals lagstiftning inte gäller, skulle medicinskt säker abort med abortpiller erbjudas.
Women on Waves skulle inte göra något som kunde klassas som olagligt, varken enligt portugisisk, holländsk eller internationell rätt. Ändå sände Portugals regering ut två av marinens krigsfartyg för att stoppa obeväpnade Women on Waves.Den portugisiska regeringens aggressivitet väckte en internationell proteststorm. Det bidrog till att en folkomröstning om abort hölls och tre år senare fick portugisiska kvinnor fri abort under de första tio graviditetsveckorna.
De mest abortfientliga länderna i EU har katolicismen gemensamt. Föreställningen om mänskligt liv i varande, där människovärdet ökar ju längre graviditeten fortskrider, präglar världens mer liberala abortlagar som den svenska.
Faktum är att detta synsätt ofta delades av katolska kyrkan ända in på 1800-talet, även om abort sågs som en synd. Rättshistorikern Mats Kumlien tar upp detta i sin intressanta skrift ”Finns det ett kristet synsätt på abort?” (Juridiska fakulteten, Uppsala universitet 2012).
Det var först 1869 som påven Pius XI i en skrift, "Apostolicae Sedis Moderationi", slog fast att abort var ett brott oavsett när i graviditeten det utfördes och skulle straffas med exkommunikation, det vill säga uteslutning ut kyrkan.Med upptäckten av det mänskliga ägget 1827 förstod man att ägg och spermier vid befruktningen bildar en ny levande människa som skiljer sig från både mor och far vilket bidrog till Vatikanens hårdare synsätt.
Under Europas historia har barnafödande betraktades som en domän reserverad för kvinnlig expertis som kloka gummor och jordemödrar. Ofta bestämdes gränsen för livets uppkomst vid den tidpunkt då fostret rörde sig för första gången i moderlivet. På svenska används termen kvickning, på engelska quickening.
Begreppet hade även juridisk betydelse.Det har avspeglat sig i europeisk lagstiftning, till exempel svenska medeltida landskapslagar, där fosterfördrivning i ett tidigt skede inte har betraktas som ett brott eller iallafall setts som mindre allvarligt.
Det är utmärkt att en demokratisk folkomröstning om abort och konstitutionen genomförs på Irland. Nästa steg kommer förhoppningsvis att bli en politisk debatt om abortlagstiftningens utformning.I katolska länder som präglas av föreställningen att abort är straffbarti alla lägen bör abortförespråkare påminna om att åsikten är relativt ny i katolska kyrkans nära 2000-åriga historia. Även religiösa uppfattningar om abort kan förändras.Det behövs om kvinnors liv ska räddas.
