Slutet av februari är sista chansen för Alliansen att anmäla ett valtekniskt samarbete till Valmyndigheten. Röster höjs för att detta är nödvändigt på grund av sviktande väljarstöd. Två Allianspartier kan bli tvungna att städa ur sina riksdagskanslier på Helgeandsholmen ihöst. Både Kristdemokraterna och Liberalerna lever sedan länge ett farligt liv runt fyraprocentsspärren i mätning efter mätning.
Mörkast är det för partiledare Ebba Busch Thor (KD) och hennes riksdagsgrupp. Opinionsinstitutet Novus sammanställer regelbundet en "poll of polls" baserad på mätningar från Novus, Sifo, Demoskop och Ipsos. I den senaste sammanställningen hamnar Kristdemokraternapå katastrofsiffran 2,8 procent.
Två debattörer, som båda har haft tunga positioner för borgerliga regeringar, har nyligen presenterat förslag på hur de sjunkande småpartierna ska hållas under armarna så att drömmen om en Alliansregering inte drunknar.
Krister Thelin, tidigare domare och statssekreterare (M), anser att Alliansen bör bilda en valkartell inom ramen för vallagen. Ett nytt parti skapas men bara formellt, de fyra partierna fortsätter som vanligt (Dagens Samhälle 7/2). Liknande tankegångar har lanserats av Carl B Hamilton med förflutet som riksdagsledamot och statssekreterare för Liberalerna. Han förordar två valtekniska samarbeten inom Alliansen: ett mellan M och KD och ett annat mellan C och L (SvD 16/1).
Hamilton anser att ett valtekniskt samarbete är nödvändigt för att kunna rädda uppskattningsvis7 procent av rösterna som riskerar att blir meningslösa om småpartierna trillar ur riksdagen. Han går så långt att han till och med påstår att förfarandet skulle stärka den demokratiska legitimiteten i valprocessen.
Olof Ruin, professor emeritus i statsvetenskap, avfärdar med rätta Hamiltons resonemang som han finner chockerande eftersom det skulle manipuleradet konstitutionella ramverket. Förslaget är inte bara förkastligt i sig, hävdar Ruin, utan riskerar att spä påmedborgarnas ökande misstro inför vårt demokratiska styrelseskick(SvD 18/1).
Ruin pekar istället på en annan väg, att helt enkelt slå samman närbesläktade borgerliga partier så att de klarar spärren. Det kan framstå som en självklar lösningmen har man insyn i hur partipolitiken fungerar är detta lättare sagt än gjort på grund av skilda partikulturer men även krassaegenintressen. De flesta partier har en partiledare, en partisekreterare och en gruppledare för riksdagsledamöterna och så vidare. Samgående innebär oundvikligen att välbetalda och prestigefyllda uppdrag rationaliseras bort.
Det politiska landskapet förändras. Moderaterna har skickligt positionerat sig i en ringhörnaoch Centern i den andra. Däremellan skvalpar Liberalerna och Kristdemokraternamed otydliga budskap. Utbud och efterfrågan måste gälla även inom demokratin. Det blir allt meruppenbart att Sverige behöver färre borgerliga partier. För att det ska bli verklighet är det nödvändigt att osentimentalt se Darwins naturliga urval råda även inom det demokratiska systemet. Låt de bäst anpassade borgerliga partierna överleva väljarnas dom i september.
