Under tisdagen som är Liberalernas dag i Almedalen kallade partiet till pressträff och meddelade att man lägger om valstrategin. I våras deklarerade partisekreteraren Maria Arnholm att huvudfokus i Liberalernas kampanjskulle bli skola och integrationsfrågor. Repertoaren utökas nu med EU och en rapport med 28 förslag för stärkt EU-samarbete presenterades. Det handlar inte om några överraskningar utan är uppvärmd pytt i panna på välkänd folkpartistisk politik.
Anledningen till att Liberalerna plötsligt vill lyfta sin gamla hjärtefråga stavas Sverigedemokraterna. Partiledare Jimmy Åkesson har som bekant nyligen aviserat att SD vill att väljarna under nästa mandatperiod på nytt får tycka till om det svenska EU-medlemskapet.
I Visby har Björklund kastat handsken och utmanat Åkesson på fyra EU-dueller under valrörelsens slutskede. Man kan anta att det skrockas förnöjt i SD:s partiledarstab. Återigen riktar ett annat parti strålkastaren på Åkesson. Liberalen bjuder även upp till dans i form av en gemensam debatturné vilket visar att SD numera är ett parti att räkna med. SD:s valrörelse kan bäst liknas vid ett självspelande piano där pianisten kan luta sig tillbaka.
Att värna EU är en angelägen uppgift för ett liberalt parti som har internationellt engagemang i sitt DNA. Men denna valrörelse är inte rätt tidpunkt. Liberalerna svävar hotande nära riksdagsspärren. Även om en betryggande majoritet av väljarna är positiva till EU så borde Liberalerna för sin överlevnads skull inse att unionen tyvärr inte är en mobiliserande vinnarfråga. I maj frågade Demoskop väljare vad som är politiskt viktigast. EU kom inte ens med på listan. I en aktuell undersökning av Kantar Sifo kvalar unionen in på sista plats, efter regionalpolitik, när svenskar fått ranka sakfrågors betydelse.
Björklund nöjer sig inte bara med att dra en lans för EU. På pressträffen slog han fast att en ny regering måste verka för att Sverige går med i eurozonen. Det får klassas som dödsförakt eller snarare en form av politiskt självskadebeteende. Sverige har genomfört en rådgivande omröstning om valutan och det blev ett blankt nej. Förra året redovisade SCB att blott 16 procent skulle rösta ja till euron om en ny folkomröstning anordnas. Eurons starkaste entusiaster tillhör sannolikt den tappra skara som redan betalar in medlemsavgift till Liberalerna.
Liberalerna motiverar sin uppgradering av EU i valrörelsen med SD:s storlek. Man befarar att en tredjedel av riksdagsplatserna kan tas i anspråk av EU-negativa ledamöter från SD och Vänsterpartiet efter valet. Björklund och hans partivänner borde fråga sig varför SD skördar sådan framgång bland väljarna. Det är knappast på grund av den fientliga inställningen till unionen.
Opinionsmätningarna talar sitt tydliga språk. I undersökning efter undersökning toppar invandring och integration. En gång i tiden var de Liberalernas paradfrågor men efter Lars Leijonborgs avgång och Björklunds tillträde började vanskötseln. Det blev särskilt tydligt när Nyamko Sabuni (L) tvingades bort från posten som integrationsminister och portföljen räcktes över till Erik Ullenhag.
Om forna Folkpartiet hållit fast vid Leijonborgs kurs skulle färre väljare överväga att rösta på ett EU-fientligt parti i höst. Det är den sorgliga sanningen. Som man sår får man skörda. I november förutspådde ledarsidan att Liberalerna blir Alliansens nästa krisparti. Inget talar för att prognosen ändras.
