Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild: Ernst Henry photography och TT. 
Bild: Ernst Henry photography och TT. 

Sonesson: Centern vill ha statsministerposten

Centern planerar att rita om den politiska kartan och drömmer om att återskapa Fälldins storhetstid då en centerpartist, inte en moderat eller socialdemokrat, ledde landet. Om Annie Lööf (C) vill bli en svensk Macron borde hon hederligt börja spela med öppna kort gentemot sina, snart forna, allianskamrater.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Snart har två månader förlöpt sedan riksdagsvalet men fortfarande har Sverige ingen regering. Centerpartiets och Liberalernas agerande i förhandlingarna framstår som allt mer irrationellt för utomstående betraktare. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Annie Lööfs (C) och Jan Björklunds (L) senaste orealistiska bud är de vill få till stånd ett regeringssamarbete mellan Alliansen och Miljöpartiet fast de båda miljöpartiska språkrören bestämt avvisat en sådan konstellation. Förslaget saknar dessutom parlamentarisk verklighetsförankring då en blågrön regering skulle ha en riksdagsmajoritet emot sig. Miljöpartiet har svarat att den enda rimliga lösningen är att C och L istället ansluter sig till S och MP och vinkar adjö till Alliansen.

Skvallrar denna invit om duon Lööfs och Björklunds egentliga strategiska mål och dolda agenda? Det skulle i så fall förklara varför dessa två slipade partiledare, med gedigen regeringserfarenhet, styvnackat har valt att måla in sig i ett hörn. Att via förhalande och fixerade positioner steg för steg befria sig från Alliansen och ingå i ett mittenblock. 

Misstanken göds om man tar del av ett sex år gammalt strategidokument från Centern som antogs av förtroenderådet året efter att Annie Lööf tog över rodret. I dokumentet, som har rubriken ”Det hållbara alternativet - Framtidsagenda 2020” sammanfattas partiets långsiktiga planer.

År 2020 ska Centern vara ett parti ”med styrka att leda Sverige”. Partiet ska då sätta agendan för hela den politiska utvecklingen och inte vara nischparti som driver ett fåtal profilfrågor. Centern ska ersätta socialdemokratin som politikens normbildare.

Partiet ska även ha en självklar statsministerkandidat: ”Svenska folket ska åter få en centerpartistisk statsminister.” I dokumentet betonas  att Centerpartiet banat väg för jämställdheten genom att utse Sveriges första kvinnliga utrikesminister och Sveriges första kvinnliga partiledare. Man kan läsa mellan raderna att nästa mål är att sätta en kvinna på statsministerposten och skriva in sig i historieböckerna. 

Jan Björklund (L) har redan avslöjat att han stödjer Annie Lööf som statsminister. Frågan är varför han vill föra Liberalerna mot mitten? Sannolikt handlar det om en kombination av inre tryck från en vänsterfalang, Björklunds intresse av att klamra sig kvar som partiledare, trötthet på att befinna sig i Moderaternas skugga och främlingskap inför Kristdemokraternas konservatism.

Möjligen hägrar även den folkpartistiska minoritetsregeringen åren 1978  till 1979. Måhända förs trevande diskussioner i en inre krets om den seglivade idén att slå ihop de båda partierna som båda kallar sig liberaler. Någon gång måste ju Björklund avgå och ersättas med en ny kraft. 

I våras gav Annie Lööf ut boken ”Sanningen ögonblick” (Ekerlid förlag) som hon tagit fram med sin talskrivare som handlar om hennes syn på politiskt ledarskap. Statsminister Torbjörn Fälldin (C) och Frankrikes president Emmanuel Macron lyfts fram som inspirationskällor. Bara ett år innan franska presidentvalet 2017 mobiliserade Macron framgångsrikt ett nytt mittenparti och slog de etablerade partierna till vänster och höger. Det är knappast en tillfällighet att Centern kopierat rörelsens slagord ”En Marche!” (framåt).

Det är uppenbart att Centern planerar att rita om den politiska kartan och drömmer om att återskapa Fälldins storhetstid då en centerpartist, inte en moderat eller socialdemokrat, ledde landet. Det är givetvis ett rimligt mål att vilja göra sitt eget parti stort. Men om man på kuppen illojalt önskar kapa fötterna på det enda politiska samarbete som framgångsrikt fört en borgerlig majoritet till makten i Sverige så borde Annie Lööf hederligt börja spela med öppna kort gentemot sina, snart forna, allianskamrater. 

Mest läst