Bild: Ernst Henry photography
Bild: Ernst Henry photography

Sonesson: Brottsoffers läkning viktigare än våldtäktsmäns längtan efter frihet

Nyligen släpptes ”Örebromannen”, en av Sveriges värsta serievåldtäktsmän, fri fast kriminalvården anser att risken för återfall bedöms som hög. Hans offer riskerar nu att möta honom. Vid bedömningar av straff, permissioner och villkorlig frigivning måste det börja väga tungt hur det påverkar traumatiserade brottsoffers läkning.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Ett sätt att öka tryggheten i samhället är att minska antalet återfall i brott. Därför är det angeläget att Sverige har en evidensbaserad kriminalvård som rustar dömda att klarar ett liv utan kriminalitet. Insatser som psykologsamtal, missbruksbehandling och möjlighet att förbättra bristande skolgångbör ses som investeringar.Det är en vinst för alla om brottslingar kan börja leva laglydigt.

Samtidigt får vi inte blunda för att svensk kriminalpolitik också bygger på principen att vi har straff som skyddar allmänheten från individer som bedöms som farliga.Det finns brottsoffer, eller anhöriga till brottsoffer, som lidit sådan skada av brottsliga gärningar att deras behov av trygghet måste vara viktigareän gärningsmäns rätt att vistas i det offentliga rummet.

ANNONS

Frågan är högaktuell. För några veckor sedan försattes ”Örebromannen”, en av Sveriges värsta serievåldtäktsmän, på fri fot.Under fem år satte Niklas Eliasson skräck i Örebro när han, mellan 2005 och 2010, utsatte ett stort antal kvinnor för olika överfall, däribland grov våldtäkt och misshandel.Eliasson fick endast 12 års fängelse fast åklagaren yrkade på 14 år. En psykiatrisk undersökning visade att Eliasson inte led av någon allvarlig psykisk störning när han utförde brotten.

I oktober i år hade Örebromannenavtjänat två tredjedelar av sitt straff och beviljades villkorlig frigivning fast kriminalvården i sin säkerhetsbedömning anser att ”risken för återfall i sexuellt våld bedöms som hög”.I samband med sin frigivning fick Eliasson stärkt personuppgiftsskydd. Det innebär hemlig adress och att han kan ansöka om en ny identitet. Anledning är att det finns en hotbild mot honom (SVT 9/10).

Men har rättsstaten överhuvudtaget reflekterat över hur frigivningen i förtid upplevs av hans offer? Att de inte vet var han bor i Sverige eller vilket namn han har. I september i år sände P3 Dokumentär ett avsnitt om Örebromannens gärningar. Ett av hans offer berättar hur han slängde ner henne på en jordhög, band hennes händer med buntband och förgrep sig. Han slog henne så hårt att en tand gick sönder. Tortyren pågick i en och en halv timme. Kvinnan har länge varit rädd efter överfallet: ”Efter åtta år känner jag fortfarande att jag mår illa och måste spy”.

ANNONS

Örebromannens villkorliga frigivning är tyvärr ingen unik företeelse när det gäller serievåldtäktsmän. År 2015 släpptes Hagamannen, Niklas Lindgren, lös efter att ha avtjänat ynka nio av sitt blott 14-åriga fängelsestraff. Under många år plågad han staden Umeås flickor och kvinnor. Överfallen var grova och brutala. Två offer var nära att dö.

Vid frisläppandet bedömde Kriminalvården att Lindgren fortfarande uppfyllde kriterierna för sexuell sadism och stor risk för återfall fanns. Kriminalvården ville inte låta Hagamannen återvända till Umeåtrakten under sitt första år i frihet,med tanke på hans säkerhet.Lindgrenöverklagade och vann i Umeå tingsrätt. Hagamannenfick rätt att röra sig i det geografiska områdedär flera av hans offer lever. Ett svek av rättsstaten.

Vid bedömningar av straffs längd, permissioner och villkorlig frigivning måste det börja väga blytungthur det påverkar traumatiserade brottsoffers läkning.Oro kan riva upp själsliga sår. Offrens självklara rätt till trygghet skatrumfa farliga våldsbrottslingars längtan efter frihet.

ANNONS