Västvärlden har efter andra världskriget gjort enorma framsteg mycket tack vare globaliseringen. Ändå ser vi ett folkligt missnöje i land efter land som gynnar partier som är nationalistiska. Hur kan detta förklaras?
Den brittiskejournalisten David Goodhart, som grundat det vänsterliberala magasinet Prospect, erbjuder en konstruktiv förklaringsmodell som förtjänar mer uppmärksamhet i den svenska debatten.I sin bok The Road to Somehwhere: The Populist Revolt and the Future of Politics (Hurst Co 2017) pekar han, utifrån statistik och olika undersökningar, på att befolkningen kan delas upp i två grupper med skilda inställningar till nationalstaten: Anywheres och Somewheres. Begreppen kan på svenska översättas till varsomhelstare och någonstansare.
Anywheremänniskorna är resursstarka, uppskattar förändring och modernitet. De har en negativ syn på statsgränser och välkomnar stor migration. Somewheres värdesätter trygghet, traditioner och nation. De är varken motståndare till flyktingar eller internationellt samarbete men anser att invandringen varit för omfattande. Den politiska makten har kommit att domineras av personer med varsomhelstvärderingar som tenderar att se ner på Somewheres behov av förankring.
Goodhart menar att en avgörande förklaring till högerpopulistiska partiers frammarsch är att den stora gruppen Somewheres upplever sig osedda. Konflikten handlar om mer än ekonomi och fördelningspolitik. Det finns en existentiell dimension, som glöms bort, som berör grundläggande känslor av hemhörighet.
Katarina Barrling, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet, har nyligen i en tänkvärd essä satt Goodharts teori i en svensk kontext (Tidskriften Kvartal 8/1). Partierna har rört sig från uttalade Somewheres till tydliga Anywheres och har svårt att förstå någonstansares vilsenhet.
Barrling menar att tondövheten ändå är förvånande eftersom vår svenska 1900-talshistoria präglas av folkhemmet som grundas på föreställningen om en nationell jämlik gemenskap. Folkhemstanken, som förknippas med socialdemokratin, var till en början konservativ men kom att överbygga vänster och höger. Idén är ytterst mer existentiell än ekonomisk till sitt väsen.
Barrling konstaterar att Sverigedemokraterna är det enda parti idag som tydligt ansluter sig till de värden Somewheres omfamnar. Partiets kritik av invandring och EU går dessutom längre än många Somewheres. Sverigedemokraternasstarka opinionsstöd tolkas vanligen som ett resultat av migrationspolitiken. Barrling ställer den intressanta frågan om sympatierna går djupare än så. Att det handlar om Somewheres grundläggade behov av att känna igen sig i sitt land och deras nostalgiska känsla av att folkhemmet gått förlorat.
En slutsats som kan dras, utifrån Goodharts och Barrlings resonemang, är att en framgångsrik mittenpolitik måste finna sätt att inkludera Somewheres. Det brådskar. Sverige går till val om nio månader.
