Slutet av juli innebär semestertider. Åtskilliga semesterfirare prioriterar bad, glass och romaner framför nyhetsflödet. I söndags passade Migrationsverket på att släppa en prognos för de kommande åren. Det är inte utan att man undrar om tidpunkten är vald med omsorg för siffrorna ska röna så lite uppmärksamhet som möjligt.
Enligt prognosen beräknas sammanlagt 46 000 nyanlända med uppehållstillstånd bosätta sig i landets kommuner bara i år. Under 2019 uppskattar Migrationsverket att kommunmottagandet uppgår till omkring 38 000 personer.
Samtidigt bedömer myndigheten att 23 000 personer parallellt söker asyl i Sverige detta år och 29 000 asylsökande väntas nästa år. Även om långt ifrån alla dessa får stanna ska man inte glömma anhöriginvandringen som tillkommer.
Prognosen för inkommande anknytningsärenden under 2019 är 55 000 fall. Påståenden om att den svenska gränsen i princip stängts är helt enkelt inte sanna. Som en jämförelse har Kungälvs kommun i Västra Götaland ungefär 43 000 invånare och varje år i Sverige föds runt 100 000 barn. Det här är med andra med andra ord ingen liten befolkningsökning som Migrationsverket aviserar, särskilt inte för en välfärdsstat med höga ambitioner som finansieras med höga skatter.
Regeringens företrädare har återkommande försäkrat att Sverige numera har ett flyktingmottagande anpassat efter minikrav enligt internationella konventioner och EU-rätten. Antalet asylsökande var som högst 2015, då knackade över 160 000 hjälpsökande på Sveriges dörr. Sedan denna rekordnotering har färre asylsökande anlänt men det rör sig fortfarande om förvånansvärt höga siffrorsom kräver het politisk debatt – inte svalkande medieskugga.
I juni för två år sedan röstade riksdagen igenom en tillfälliglag som begränsar möjligheterna för asylsökande och deras anhöriga att få uppehållstillstånd i Sverige. Nästa år löper lagen ut. Det är uppenbart att lagen måste permanentas och stramas upp ytterligare.
Migrationsverket konstaterar krasst i sin färska prognos att en återgång till permanenta uppehållstillstånd som huvudregel, med generösa bestämmelser för anhöriginvandring, innebär att fler människor väljer att söka asyl i Sverige, särskilt om andra länder i Europa har en mer restriktiv lagstiftning.
Trots dessa varningsord är det högst osäkert om framför allt Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centern förstår, eller bryr sig om, allvaret i situationen. Med andra ord är regeringsalternativen både till vänster och höger splittrade i denna avgörande fråga.Sverige är i stort behov av en ny regering i höst som tar demografin på allvar. Ulf Kristersson (M) lovade i sitt tal i Almedalen att han endast kommer leda en regering som driver en ansvarsfull migrationspolitik.
Samtidigt surrar ledaren för Moderaterna sig vid masten och upprepar gång på gång att han vill bilda regering med Alliansen. Agerandet är strategiskt obegripligt. Som enda alliansparti röstade Centern nej till den tillfälliga asyllagen 2016 och i våras offrade Annie Lööf (C) utan att blinka allianslojaliteten och drev igenom regeringens utskällda gymnasielag som gynnar ensamkommande. Ulf Kristerssonmåstedistansera sig och inse att Centern är en opålitlig kvarnsten som undergräver Moderaternas trovärdighet.
Väljarna rankar migration och integration som två av de absolut viktigaste frågorna. Riksdagspartierna, som har medborgarna som uppdragsgivare, behöver avkrävas svar på hur den snabba befolkningsökningen ska hanteras konkret och långsiktigt.
Men det räcker inte med att permanenta och skärpa asyllagen, det behövs även en idédebatt om själva asylrätten. FN:s flyktingkonvention från 1967 föreskriver att samtliga som tar sig till ett lands territorium äger rätten att söka asyl. Konventionen är skriven innan globaliseringens tidevarv.
Vi se nu att allt fler länder, till exempel vårt grannland Danmark, överväger renodlat kvotsystem för att kunna prioritera de mest hjälpbehövande och undvika plötsliga ohanterliga toppar i flyktingmottagandet. Även i Sverige måste kvoter och tak kunna diskuteras sakligt denna valrörelse.
