Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Släpp drevet mot kulturministern

Politiker ska kritiseras för riktiga misstag, inte nagelfaras för obetydliga påstådda missar i formuleringar.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När Leo Trotskij blev Josef Stalins ärkefiende och konkurrent räckte det inte med att han uteslöts ur partiet och att hans anhängare, såväl de riktiga som de inbillade, jagades och mördades. Samtliga personer av vikt som hade något med Trotskij att göra skulle raderas ur historien.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Bilder i vilka den glasögonprydde kommunisten figurerade i publika sammanhang skulle inte bara raderas. Alla spår av Trotskijs i politiken skulle väck ur historieskrivningen.

Den nitiska korrigeringen av historien gör sig påmind när den nya kulturministern nu löper gatlopp för att hon i ett inlägg på Instagram tackat föregående regerings samtliga miljöpartistiska statsråd – till vilka den förre bostadsministern Mehmet Kaplan hörde. Kaplan fick som bekant avgå efter att ha närvarat på en middag tillsammans med medlemmar från Grå vargarna. En extremnationalistisk turkisk organisation.

Kaplan odlade noggrant sina kontakter med radikala och i vissa delar odemokratiska turkiska politiska rörelser. Även under sin tid som minister. En inte helt genomtänkt strategi för en svensk bostadsminister. Att han fick avgå var rimligt.

Men det krävs en rätt överaktiv fantasi om man i Linds inlägg på Instagram ska läsa in någon sorts hyllning till just Mehmet Kaplans dåliga omdöme och politiska kontakter. DN:s Amanda Sokolnicki kallar Linds inlägg för ett ”haveri” (DN 22/1). Expressens Patrik Kronqvist hävdar att inlägget, mot bakgrund av andra skandaler inom MP, inte ska betraktas som ett ”oskyldigt misstag” (Expressen 21/1).

Det är rätt tufft att vara politiker. Skärskådade och utsatta får de vänta sig att varje ord granskas, vrids och vänds på. Regeln tycks vara att varje uttalande ska tolkas utifrån snålhetsprincipen – det vill säga på sämsta möjliga vis – och inte enligt en omvänd generositetsprincip.

Borde verkligen första antagandet vara att Lind helt saknar omdöme för att hon, i en uppräkning av den första uppsättningen miljöpartistiska ministrar, även inkluderar Kaplan? Innebär det att hon urskuldar vad han gjorde? Skulle Lind i stället ha suddat ut Kaplan helt ur historien eller i förbifarten nämnt Kaplans samtliga försyndelser?

Miljöpartiet har i likhet med Socialdemokraterna haft problem med att inte hålla rågången gentemot personer som haft kontakter med, och i vissa fall delat uppfattningar, med rörelser som går stick i stäv med partiernas ideologiska fundament. Det är inget som har försvunnit. Skandalerna inom SSU Skåne visar att problemet är djupt och att regeringspartierna inte tagit itu med det. Men Linds inlägg är ingen relevant pusselbit i sammanhanget.

Och medan den ännu oprövade kulturministern går Golgatavandring genom medierna har en annan minister, Anders Ygeman (S), kommit undan helskinnad. Detta trots att han under föregående mandatperiod fick avgå som minister för sitt bristfälliga ansvarstagande i samband med att allvarliga läckor ägde rum på Transportstyrelsen.

Ygeman var den som kritiserades hårdast av Konstitutionsutskottet. Misstag som äventyrade rikets säkerhet anses nu var lagda till handlingarna och Ygeman uppbär fullt förtroende. Han ska – hör och häpna – ansvara för regeringens digitaliseringspolitik. Detta medan Lind halstras för en formulering på Instagram.

Om det är något den här prioriteringen i upprördhet och kränkthet lär oss så är det att vår samtid utgör en mycket gynnsam mylla för ordmärkandet och den överdrivna upprördheten. Samtidigt som viktiga men kanske lite mer komplicerade och svårtillgängliga problem skjuts åt sidan.

Vi vet mycket litet om vilken kulturpolitik Amanda Lind kommer driva. Ska man använda facit från Bah Kuhnke så bådar det inte gott. Men det innebär att förväntningarna å andra sidan är lågt ställda. Låt statsrådet bedömas utefter vad hon faktiskt gör politiskt, snarare än vad vissa misstänker att hon egentligen menar när hon pliktskyldigt tackar sina partikamrater.