Skyll inte på marknadsliberalism

De senaste dagarna har en del politiker och debattörer från vänster – däribland Jonas Sjöstedt (V) och Göran Greider – försökt blanda ihop korten och tillskriva den borgerliga regeringen ansvaret för IT-skandalen på Transportstyrelsen. Det hävdas att sakfrågan skulle handla om outsourcingen när det i själva verket handlar om två helt andra saker: Dels bristande säkerhetstänk på myndigheten, dels regeringens bristande kommunikation såväl externt som internt. Att det finns delar av statens kärnverksamhet som inte bör outsourcas är en legitim åsikt. Ibland kan det emellertid vara nödvändigt att samarbeta med privata aktörer då myndigheterna själva inte kan tillhandahålla all specialistkompetens som krävs för att sköta komplexa IT-system. Det finns inte heller någon naturlag som säger att outsourcing måste innebära ”avsteg från lagen” eller hot mot rikets säkerhet; i USA sköts stora delar av försvars- och rymdverksamheten av privata företag. Vad som i slutändan har störst betydelse är hur processen kring IT-driften ser ut: Att den föregås av säkerhetsanalyser och att man ställer tillräckliga krav på de personer som sedermera ska hantera känsliga uppgifter – oavsett om de är anställda av staten eller av ett privat företag. Det är en inte helt okomplicerad process som måste få ta den tid som krävs. Och det är här som den tidigare generaldirektören på Transportstyrelsen Maria Ågren har brustit i sitt omdöme genom att medvetet bryta mot lagen, i stället för att invänta att de externa IT-teknikerna säkerhetsklassades. Lagbrotten som skedde under hösten år 2015 är Ågren högst ansvarig för. Men ansvaret för såväl myndigheterna som rikets säkerhet ligger ytterst hos regeringen och det är därför rimligt att fråga sig vilken roll den har haft i haveriet: Vem har vetat vad vid vilken tidpunkt och vilka åtgärder har vidtagits? Har det rentav förekommit politiska påtryckningar för att ro projektet i land? Dessa frågor har inte på långa vägar fått några tillfredsställande svar – snarare tvärtom; Ju mer som har sagts från regeringens sida, desto fler frågor har uppstått: Varför informerade inte inrikesminister Anders Ygeman (S) eller försvarsminister Peter Hultqvist (S) statsministern om vad som hade inträffat? Och hur kan Stefan Löfven (S) fortsatt ha förtroende för statsråd som undanhållit honom viktig information om rikets säkerhet? Denna härva är enbart den nuvarande regeringen ansvarig för och ingen annan.

Aleksandra Boscanin