Något har hänt i skoldebatten. Att läraren ska vara en auktoritet, att katederundervisning är bra eller att memorerade faktakunskaper är nyckeln till kreativt tänkande är inte längre kontroversiellt. Den progressiva pedagogiken, vilket är motsatsen till den traditionella skolan, som länge har dominerat i den svenska skolan har nu börjat ifrågasättas. Vinden har vänt.
En anledning är att mängden evidens av god kvalitet som talar till fördel för en mer traditionell skola har ökat. En annan, minst lika viktig, anledning är att motståndarna till det progressiva paradigmet har blivit fler. Det märks inte minst hos de etablerade politikerna, där motståndet mot det progressiva paradigmet dessutom ofta påhejas av deras ungdomsförbund.
Den gemensamma nämnaren hos motståndarna är att de har en övertygelse om att kunskap är nyckeln till individen frigörelse, och att en skola som överlämnar alltför mycket ansvar till eleven själv riskerar att cementera deras bakgrund och således förhindra snarare än möjliggöra social mobilitet.
Denna idé förenar politiker över blockgränserna, men den mest högljudda kritiken kommer från högern. Det är inte konstigt, många flummiga skolförslag kommer ofta från vänstern. Häromdagen föreslog exempelvis två vänsterpartister i Malmö att färre läxor och mer genuskunskap skulle kunna öka studieron i skolan. Granskar man det svenska skolsystemet och dess historia framträder dock en mer generande bild: borgerligheten har under en lång tid varit pådrivande, och dessutom genomfört, mycket flum i svensk skola.
Låt oss backa till tiden då Carl Bildt var statsminister. Han utlovade en skola i världsklass och lanserade en ny läroplanen, lpo 94. Den var fylld av progressiva idéer och flum. Lärarrollen tonades ner från att vara en auktoritet till att bli en handledare åt självständiga elever. Istället för tydliga kunskapskrav betonades mål om jämställdhet, demokrati och miljö.
Därtill så genomförde regeringen Bildt reformer som gjorde skolsystemet till ett av de mest decentraliserade i OECD. Fritt skolval och etablering av friskolor tilläts. Visserligen hade det kunnat medföra positiva effekter – om det inte vore för att ordentliga kontrollorgan saknades. En kvasimarknad uppstod med betygsinflation som följd. Magnus Henrekson, känd professor i nationalekonomi, menar att borgerligheten missförstår marknadsekonomi då de skapade ett system där skolor konkurrerar med höga betyg och låga krav på elevernas ansträngning.
Det finns så klart många anledningar till det borgerliga skolmisslyckandet på 90-talet. Det är lätt att vara efterklok. Men misstagen återupprepas i modern tid. Regeringen Reinfeldt lanserade exempelvis ny läroplan, lärarutbildning och Skolinspektion. De sa att skolpolitiken var ”kunskapsorienterad”, men än en gång var den nya läroplanen fylld av progressiva idéer och abstrakta kunskapskrav. Därtill har lärarutbildningen genomgående låga krav och flummigt innehåll, och Skolinspektionen är en tandlös myndighet.
Det är helt enkelt hög tid att borgerligheten erkänner sina misstag och lär sig av sina tidigare felsteg. Det krävs inte minst för att bygga förtroende i skolfrågan. Hur jobbigt det än må vara, även för mig som liberal, så går det inte att blunda för att den svenska flumskolan till stor del är en borgerlig skapelse.
