Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Skeppsbron håller på att sjunka

Göteborgspolitikerna har agerat utan andra mål än att uppnå kortsiktiga media- eller popularitetseffekter, skriver Jan Jörnmark.

De senaste veckorna har vi nåtts av besked om att Frihamnsbyggena stannat upp och att Skeppsbrons kostnader skenar utan kontroll. Kostnader som för något år sedan bedömdes bli 450 miljoner har växt till en och en halv miljard. Räknat på 500 lägenheter ger det en kostnad per bostad på tre miljoner – innan de börjat byggas. 

Simbassängen som under ett decennium varit juvelen i den obyggda visionen har fått strykas ur planerna. På Frihamnssidan pågår något liknande; där sjunker såväl sjukhus som alla andra tänkta kvarter och ”billiga hyreslägenheter” nu ned i det svarta hål som går under namnet ”uppskjutet tills vidare”.

Egentligen borde den kommunala revisionen utreda vad som hänt. Tusentals miljoner i uteblivna skatteintäkter och direkta kostnader som har gått upp i rök. Men eftersom Göteborgsandan innebär ett kompakt samförstånd om att aldrig någonsin utkräva något ansvar av någon inblandad person kommer en sådan haverikommission aldrig att tillsättas. 

Detta är dessutom en garanti för att vi aldrig kommer att lära oss av våra erfarenheter, att vi gång efter annan kan göra om samma misstag i Frihamnen, på Heden och i ”evenemangsområdet”. 

Om man på egen hand försöker rekonstruera vad som hänt på Skeppsbron upptäcker man en helt oformlig process utan några spår av ledning. Det enda man ser är politiker som använder långbänkar och slumpmässiga hugskott som ledningsstil och tjänstemän som alltid uttrycker överraskning över den riktning händelserna har tagit. 

Vi kan konstatera att beslutet om att bygga Götatunneln togs 1998 och att det hade varit ett bra tillfälle att starta planeringen. Istället konstaterade GP 2004 att det bara var det två år till stora områden skulle frigöras ovanpå den, men att den arkitekt som handlade ärendet på Stadsbyggnadskontoret menade att: ”Vi har inte särskilt gott om tid. Den ursprungliga tidsplanen är helt passé, vi ligger ett år efter tidsschemat”. 

Fördröjningarna innebar inte att det ringde några varningsklockor hos stadens politiker som nu valde en egen väg för Skeppsbron. Den vintern startades ”Dialog Södra Älvstranden”, med sex visionslag. Avsikten har aldrig förklarats eftersom en ”dialog” med medborgare som valts ut på oklara grunder saknar en roll i lagstiftningen.  En ledande tjänsteman menade att processen var ”välplanerad genom att vara oplanerad”. En annan av de inblandade beskrev att det hela skulle ”Ruska om lite på kontoret också…”, vilket väl skulle vara en planerad göteborgsk variant av maoismens ”Storma högkvarteret”.

Efter det ostrukturerade idéarbetet följde en arkitekttävling som enligt samstämmiga politiker och tjänstemän slutade i ”fiasko”. Det mediokra resultatet av tävlingen gjorde sedan att det tog ytterligare flera år innan arbetet mynnade ut i en verklig detaljplan. Ledstjärnan i den var att hålla ned exploateringen, vilket till yttermera visso garanterades av nervösa politiker som lät spårvagnen, bevarandeivrare och energibolaget ta hand om mer än halva området. 

För säkerhets skull bantade de också bort det enda halvhöga hus som hade blivit kvar i planen. Vid det här laget hade vi hunnit fram till 2013, men eftersom kostnaderna fram till dess mest setts som ovidkommande formaliteter inleddes den projektering som nu inte bara lett fram till de vanliga mygelanklagelserna. Vintern 2017 är den verkliga frågan om det någonsin kommer att finnas pengar till att bebygga området. 

Utvecklingen pekar på det problem som uppstår om det inte finns någon verkligt intresserad aktör som driver ett projekt. I fallet Skeppsbron har politikerna agerat utan andra mål än att uppnå kortsiktiga media- eller popularitetseffekter. 

De särintressen som vid olika tillfällen uppenbarat sig har därför fått ungefär det de önskat. Tjänstemännen är förstås medvetna om att de politiska ställningstagandena kan skifta vilket gör att de sannolikt utvecklar ett av de fenomen som präglade det gamla Östblocket och som gick under namnet ”ansvarsundvikande” och som i praktiken betyder att man helst inte tar några beslut alls. 

Finns det hopp beror det på att så många processer gått fel under de senaste åren. Till slut når vi en nivå där det inte räcker med att säga att ”utjämningsbidragen gör att det inte spelar någon roll” eller ”till jubileet bor vi i en stad som dignar av honung och skyskrapor”. Eftersom jag är en så inbiten optimist tror jag dessutom att vi snart är där.

Mest läst