Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Ernst Henry Photography

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sista kapitlet för Liberalerna?

Liberalernas existensberättigande som parti i många decennier har varit att bryta Socialdemokraternas maktdominans i Sverige. Vad innebär det egentligen för detta parti om man försakar den strävan och det enda samarbete, Alliansen, som kan förverkliga målet?
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Tiden innan valet 2006 var en intressant tid att gå med i Folkpartiet Liberalerna. Alliansen var en självklarhet och – visade det sig i valet - nödvändig för ett maktskifte. Folkpartiet Liberalerna var partiet med en stolt historia, både som oppositionsparti till Socialdemokraterna och som rörelse med uppmärksamheten fäst på såväl HBTQ-rättigheter som vurmen för Europasamarbetet. Samtidigt fanns, och finns alltjämt, en kluvenhet bland partimedlemmarna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag gav några år av mitt liv till partipolitiken. Mellan åren 2009 och 2012 var jag ordförande för partiets ungdomsförbund. Att resa landet runt. Debattera, diskutera, propagera – inte sällan jämsides partivänner från M, C och KD – utgjorde vardagen. Vi var eniga och täckte upp för varandras. Mångfalden inom Alliansen var en styrka. Det fanns något för alla med en borgerlig politisk hållning.

Den lojaliteten och enigheten är idag, många år senare, som bortblåst. Vissa skulle kanske hävda att det handlar om väsentliga ideologiska skillnader och skiftande partikulturer som temporärt dämpades av en mångårig borgfred. Då med syftet att frånta Socialdemokraterna makten.

Jag tror inte på den förklaringen. Enigheten var djup men också ett uttryck för en samsyn rörande relationen mellan staten och individen. Den politiska konfliktdimensionen som präglade hela 1900-talet. De gemensamma programmen var genomarbetade och meningsskiljaktigheterna små.

Det som splittrade Alliansen och förpassade Liberalerna till en ödemark dit få väljare tycks vilja följa var något annat. Statsvetaren Björn Östbring gjorde en mycket klok iakttagelse nyligen som nog utgör en viktig ledtråd: När politiken kretsar kring för eller emot nationalism försvinner andra konfliktlinjer (SvD 22/1). Det luddiga ”allas lika värde” ställs mot en vag motsats. Politiken reduceras till för eller emot godhet.

Den ekonomiska och politiska konfliktdimensionen i politiken, som fortfarande år 2006 stod helt i centrum för debatten och som fogade ihop Alliansen, är nu förpassad till periferin. Kvar står Ulf Kristersson (M) och vill driva borgerlig politik.

En del väljare nöjer sig med partier som tar ställning för ”godheten” i politiken. Men många inser att de högstämda deklarationerna skymmer mycket vardagligt - men viktigt. Vårdköer, prioriteringar i välfärden, träiga upphandlingar. Till de som efterfrågar mer än högtflygande slagord hör faktiskt många av Liberalernas väljare. De är pragmatiska och målinriktade. Otrogna skulle en partiaktiv kanske säga. Många av dem nöjer sig inte med det tveksamma påståendet att partiet är den sista försvarsmuren mot ett nazistiskt machtübernahme.

Om inte Liberalerna kan leverera borgerlig politik - inom ramen för en borgerlig sammanslutning - eller skickar dubbla signaler om vilken roll de har i riksdagen så lämnar väljarna dem. Så har också skett. I GP:s senaste Sifo-mätning står 3,6 procent av väljarna bakom Jan Björklunds parti. Med Liberalernas val att stödja en socialdemokratisk regering avslutas era som påbörjades med Alliansen. Många av de väljare och partiaktiva som levt med den självklarhet som Alliansen utgjorde (det känns tråkigt att skriva det i dåtid) blir därmed politiskt hemlösa.

Liberalerna är ett av världens äldsta partier. Med rötter som sträcker sig till det sena 1800-talets frihandelskonflikter och rösträttsrörelsen. Ett parti som på 1950-talet, med Bertil Ohlin i spetsen, utgjorde den främsta oppositionen till Socialdemokraterna. En nyckelspelare i den uppgörelse som säkrade ett maktskifte på 2000-talet. Men i värsta fall blev alliansens upplösning början på det sista kapitlet för L.