Skolket på svenska gymnasier ökar. Centrala studiestödsnämnden (CSN) rapporterar att 27 800 elever under förra läsåret fick sitt studiebidrag indraget till följd av för stor ogiltig frånvaro. Det är en rekordnotering.
Gymnasieskolorna ska rapportera om en elev har minst fyra timmars upprepad frånvaro under en månads tid till CSN, som noterar att det är bland "utländska medborgare" som frånvaron har ökat. Den gruppen har dessutom växt kraftigt på grund av det stora flyktingmottagandet, och detta slår igenom i den övergripande statistiken.
Värst i landet är Stockholms län med 11,4 procent gymnasieskolkare. I Västra Götaland är siffran 8,2 procent vilket ungefär motsvarar riksgenomsnittet, men variationen är stor mellan kommunerna. I Göteborg skolkar 9,8 procent.
Det är bra att CSN följer utvecklingen och drar in stödet där det finns anledning. Samtidigt är studiestödet bara en liten del av de kostnader som samhället har för en skolbänk som står tom. 2015 var den genomsnittliga årskostnaden för en gymnasieelev 114 700 kronor, så det blir dyrt för skattebetalarna när elever vaskar sina platser. Dessutom leder skolk förstås på sikt till sämre möjligheter på arbetsmarknaden.
CSN pekar ut bristande kunskaper om hur det svenska samhället fungerar som ett bekymmer. Uppenbarligen behövs bättre informationsinsatser så att alla vet vad som gäller. Vill vi att indraget studiestöd ska vara en åtgärd som avskräcker skolk måste elever och föräldrar känna till hur villkoren för bidraget ser ut.
Ökat skolk är ett uttryck för att skolans status fortsätter att sjunka, något som också yttrar sig genom stök, bristande respekt för reglerna och låg auktoritet hos lärarna. Skolinspektionen gör återkommande enkätundersökningar för att skapa en bättre bild av tillståndet i skolan, och resultatet av den senaste mätningen från våren 2018 är delvis dystert.
Under de fem senaste åren har eleverna upplevt allt sämre ordning, och fler tycker att det har blivit otryggt. I senare delen av grundskolan upplever mer än hälften av eleverna att andra elever stör i klassrummet, och var tredje lärare uppger att de lägger en stor del av undervisningstiden på att upprätthålla ordningen. Föga förvånande säger många att de saknar studiero.
En förutsättning för ordning är att föräldrar tar sitt ansvar när deras barn missköter sig. Föräldrar som skyller på skolan, eller som tycker att det är okej att deras barn härjar, är själva en del av problemet. Det är viktigt att skolan då inte viker sig. Elever som fortsätter att stöka trots tillsägelser bör stängas av.
Nolltolerans har visat sig fungera på skolor i fall då det testats, och att det ska råda nolltolerans mot bråk, stök och oordning är egentligen en självklarhet. Det ska inte finnas utrymme i skolan för beteenden som är otänkbara på vilken annan arbetsplats som helst.
