För två år sedan kostade en turkisk lira 2 kronor och 80 öre. I skrivande stund kostar den ganska exakt hälften så mycket. Bra för svenska solturister, men värre för turkiska invånare som vill köpa importerade varor. Allt blir dyrare, och inte bara lite dyrare. ”Priserna har tredubblats på mat och kläder på några dagar”, vittnade en sjuksköterska i Istanbul som Sveriges Television intervjuade.
Sjuksköterskan, som hette Ayse i förnamn, vågade inte ange sitt efternamn till SVT av rädsla för regimens vedergällningar. Tyvärr tycks hennes farhågor vara befogade, för när president Recep Tayyip Erdogan talar om den ekonomiska krisen är det i krigstermer.
Fienden som Erdogan för krig mot är inte den ekonomiska utvecklingen som sådan. Istället är fienden inbillade politiska konspiratörer som vill försvaga Turkiet och därför utsätter landet för ekonomisk terror i sociala medier. Regimen hotar med straff för ”förrädare” vars twittrande i myndigheternas ögon bidrar till valutaraset.
Finns det ett samband mellan den ekonomiska krisen och Turkiets allt mindre demokratiska förhållningssätt? Ja, förmodligen. Förtrycket av kritiska medborgare och landets ekonomiska kollaps har sin grund i samma attityd – en tro på att allt kan kontrolleras av staten.
USA kräver frigivandet av en amerikansk pastor som Turkiet håller inspärrad med anklagelser om samröre med Gülenrörelsen. Fethullah Gülen är en turkisk predikant bosatt i Pennsylvania, anklagad av Turkiet för att ligga bakom 2016 års kuppförsök. För att sätta tyngd bakom sina krav meddelade Washington att stål- och aluminiumtullarna gentemot Turkiet fördubblas. Turkiets finansminister, tillika presidentens svärson, uttalade att Turkiet och USA befinner sig i ekonomiskt krig.
De senaste veckornas dramatik är en del i en utveckling som pågått länge, och att USA:s åtgärder får så kraftig effekt beror på att Turkiets ekonomi är misskött till att börja med. Marknadens förtroende för landet har gått utför, och ekonomer har under en längre tid sett att en kollaps är på väg.
Framför allt är det Erdogans hemsnickrade penningpolitik som skapat problem. Hans filosofi om att räntor är ”all ondskas moder” har inte gått hem bland investerare. Genom att trycka ned räntenivåerna har Turkiet satt fart på inflationen, som nu uppskattas till omkring 16 procent om året.Presidenten har gett sig själv rätten att på egen hand tillsätta chefen för centralbanken.
Under den senaste valrörelsen utlovades dyra reformer som fick marknaden att ifrågasätta budgetdisciplinen. Den turkiska staten har visserligen fortfarande en hanterbar skuld men företag har uppmuntrats att expandera snabbt, och för att göra det har de tagit stora utländska lån som blir dyrare i takt med valutans nedgång.
Antingen kommer Turkiets ledning ta sitt förnuft till fånga och börja lyssna på omvärldens råd om att föra en mer ansvarsfull ekonomisk politik. Eller så fortsätter de att ta till alltmer repressiva åtgärder i takt med att krisen tilltar. I så fall riskerar Turkiet bli nästa Venezuela.
