Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) bedömer att kostnaderna för årets torka i Sverige är omkring tio miljarder kronor. Tillgången på foder blir besvärlig i vinter på grund av dåliga skördar, och eftersom även andra länder har brist på foder blir det dyrt att importera. Ett resultat av foderbrist kan bli att djur slaktas i förtid.
För att delvis kompensera för de magra skördarna har regeringen beslutat om ett krispaket på 1,2 miljarder kronor till lantbruket. Bra men för lite, tycker inte helt oväntat jordbrukare som kommenterar stödet. Moderaterna har nyligen föreslagit en alternativ lösning som handlar om att återbetala en större del av dieselskatten till lantbruket.
Det krisstöd som partier över hela skalan tycks vara överens om påminner om hur stor roll staten spelar för jordbruket. Å ena sidan har vi EU:s jordbruksstöd, som utgör en betydande del av EU-budgeten även under normala förhållanden. Å andra sidan har vi skatter och regleringar som fördyrar verksamheten, särskilt i Sverige.
Statligt krisstöd till företagare är normalt fel väg att gå, men i vissa situationer måste vi göra undantag från den principen. Det svenska jordbruket är inte vilken verksamhet som helst. Om vi vill att djur även fortsättningsvis ska födas upp under villkor som är bättre än i omvärlden, då måste staten förhindra att branschen slås ut.
Inom EU finns det en miniminivå för djurskyddet, som täcker in djurskötsel, transporter och slakt. Sverige har valt att ha betydligt hårdare regler. Det minskar djurens lidande på svenska gårdar och är därför något som vi ska stå fast vid. Samtidigt innebär det att svenska bönder konkurrerar på ojämlika villkor med billigare kött från andra delar av Europa. Det utländska köttet har ofta lägre priser på grund av att djuren vistas i mindre hälsosamma miljöer. Den sämre miljön gör att sjukdomar sprids lättare, och antibiotika används i stor omfattning vare sig det behövs eller inte. Mängden antibiotika som används påverkar i sin tur förekomsten av antibiotikaresistenta bakterier, enligt Statens Veterinärmedicinska anstalt.
I takt med att omvärlden upplevs som allt mer oviss höjs också röster från höger till vänster i Sverige för en större grad av självförsörjning. Vi känner oss mindre benägna att ta importmöjligheterna för givna. I dag är ett scenario där vi inte kan importera tillräckligt med mat avlägset, men samma sak kan sägas om ett scenario där invasionsförsvaret kommer till användning. Även vi som tycker det är viktigt med frihandel måste vara rustade för svåra tider. Livsmedelsförsörjning är samhällskritiskt.
Kapaciteten tar lång tid att bygga upp, så vill vi ha ett ändamålsenligt försvar, eller ett jordbruk som förser oss med mat om importen stryps, då måste vi ha den kapaciteten även när den inte behövs, som en försäkring. Sverige var fram till början av 1990-talet nästan helt självförsörjande på de viktigaste livsmedlen. Självförsörjningsgraden låg i närheten av 90 procent, en siffra som sedan dess har sjunkit till 50 procent (SR 2/3 2017). Den utvecklingen bör vändas.
