Sahlgrenska sjukhuset har svårt att rekrytera de sjuksköterskor som behövs. Och än värre är att många av de sjuksköterskor som anställs väljer att sluta. När personal lämnar och inte kan ersättas ökar arbetsbelastningen för de kvarvarande, vilket gör fler benägna att sluta. Det skapas en negativ spiral.
För att vården ska fungera måste någon göra jobbet, och i brist på egen personal blir det stafettläkare och bemanningssjuksköterskor som hjälper till. Sahlgrenska är inte på något sätt unikt i det avseendet, utan samma mönster återkommer runt om i landet till följd av brist på läkare och sjuksköterskor.
Förra året gjorde SVT en uppmärksammad granskning av de ökande kostnaderna för inhyrd vårdpersonal. Socialminister Annika Strandhäll sa då att hon ville ”bryta ryggraden” på hyrbranschen. I praktiken skulle det ske genom att landstingen höll enad front mot hyrbolagen. Logiken är att om alla landsting solidariskt vägrar att köpa in bemanningstjänster, även när de har ett behov av tjänsterna, så försvinner bemanningsmarknaden inom vårdsektorn. Eller för att uttrycka det enklare: Vårdpersonalen får bara två val, jobba för landstingen eller gå arbetslös.
Inhyrning av personal kan bli en dyr affär om den används permanent och i stor omfattning. Men lösningen kan inte vara att försöka tvinga in människor i offentliga anställningar som de inte trivs med. Försök istället att se vad det är som driver vårdanställda bort från vissa offentliga arbetsgivare. Vad får de ut av att arbeta som inhyrd personal?
Låt oss titta på annonserna från några av de bemanningsföretag som lockar till sig sjuksköterskor. ”Tillsammans ser vi över vad som skulle passa dig bäst utifrån din egna livshorisont och kalender”, skriver ett bemanningsföretag och lovar att de ”ser över så att du har balans mellan arbets- och privatliv”. En annan arbetsgivare skriver att du ” får stor frihet och kan själv bestämma när du vill arbeta.
Bra ersättningsnivåer används också som ett argument, men det är slående hur stor tonvikt företagen lägger på friheten att styra det egna arbetslivet. Gissningsvis har de lärt sig av erfarenhet att det är något som många vårdanställda i landstingen saknar och längtar efter.
Det blir på sätt och vis märkligt när politiker kritiserar att läkare och sjuksköterskor går till bemanningsföretag i jakt på bättre villkor. Socialdemokraterna, bland annat i Västra Götalandsregionen, säger sig ta strid för höjda löner och bättre arbetsförhållanden. Men när de anställda tar saken i egna händer och förbättrar sin situation, då är det plötsligt ett problem.
På Norra Älvsborgs sjukhus i Trollhättan hade akutavdelningen tidigare bekymmer med att personal lämnade arbetsplatsen. I dag står de arbetssökande i stället på kö. I det fallet har arbetsplatsen gjorts mer attraktiv genom nya möjligheter till kompetensutveckling och genom att personalen hålls bättre informerad om hur de gemensamma målen nås. Högre löner behöver med andra ord inte vara den enda lösningen för att attrahera personal.
Det finns många sätt att göra en arbetsplats bättre. Fokus bör ligga på det, och inte på att knäcka alternativa arbetsgivare.
