Att tolka väljaropinioner mitt i en mandatperiod är inte helt lätt. Som exempel presenterade opinionsinstitutet Skop bara för några dagar sedan en mätning som visade att förtroendet för regeringens sätt att sköta politiken ökat. 58 procent ansåg att regeringen gör ett bra eller mycket bra jobb. Motsvarande siffra för den rödgröna oppositionen var bara 35 procent, dessutom en mindre minskning jämfört med tidigare mätning.
Det borde mot den bakgrunden se ganska ljust ut för regeringen. Men i den väljarundersökning som Statistiska centralbyrån (SCB) presenterade i går är rollerna de ombytta. Den rödgröna oppositionen är i klar ledning – om än något mindre än i våras – med 49,1 procent mot 41,8 för regeringspartierna. Däremellan ligger Sverigedemokraterna, som är mätningens vinnare med en uppgång från 5,4 procent till 7,9. Hur långsiktigt stabil den uppgången är kan ses som mer osäkert. Tre fjärdedelar av undersökningen är gjord före de omdiskuterade affärerna med riksdagsmän från partiet. Effekter från den typen av skandaler brukar dessutom sällan ses direkt.
Mätningens förlorare är de båda stora partierna, Socialdemokraterna i högre grad än Moderaterna. S-tappet får dock delvis ses mot bakgrunden av att majsiffran var påfallande hög, mitt i Stefan Löfvens smekmånad som ny partiledare. Den effekten har uppenbart nu klingat av, samtidigt som partiet haft vissa svårigheter att profilera sin oppositionspolitik. Från att i oktober ha anklagat regeringen för att vara för expansiv, anklagas den nu för att vara för passiv.
Opinionsundersökningar i mellanvalstider bör betraktas med viss försiktighet. Det är långt till valet och en del tillfrågade kan känna behov av att snarare göra taktiska markeringar än att fundera över det slutliga partivalet om knappt två år. Statistiken visat att det bara är i fem av tio fall som det block som leder i halvtid också står som slutsegrare. Rörligheten i väljarkåren ökar för varje val.
Det är till exempel en öppen fråga hur många av dem som nu uttrycker sympati för Sverigedemokraterna som verkligen också skulle rösta på dem på valdagen. I en del fall kan det handla om allmänna missnöjesmarkeringar, i andra fall kanske bara en signal eller uppmaning till de etablerade partierna att lägga större vikt vid exempelvis integrationsfrågorna. Steget till aktiv rösthandling kan alltså vara stort.
De etablerade partierna bör dock ta siffrorna på största allvar. Att till exempel var tionde manlig LO-medlem säger sig ha SD-sympatier är oroande. Framför allt är det nödvändigt att aktivt granska Sverigedemokraternas politik, och inte bara behandla partiet som en företeelse. För det är bristen på konstruktiva lösningar som är partiets verkliga svaghet.
GP 6/12 -12
