En väninna berättade för mig att hon redan som femåring, då bosatt i Syrien, började ifrågasätta sin religiösa tillhörighet. "Varför skulle bara muslimer och inte judar och kristna komma till paradiset?" frågade hon sin mor. Modern svarade att Gud hade sagt så. Detta svar fann hon otillfredsställande och sa att hon inte hade valt att bli dotter i en muslimsk familj. Det kanske fanns en annan flicka i en kristen eller judisk familj som var precis som hon. Skulle den flickan inte komma till paradiset efter döden medan hon själv skulle det?
Få saker är så rena och kloka som ett barns ifrågasättande. Och barn ifrågasätter i regel, ända tills de lär sig att vissa frågor är ovälkomna, kanske till och med fram till att de möts av bannande och reprimander. Den som följer familjetraditioner belönas och få saker är så viktiga för ett barn som att få sina föräldrars kärlek och godkännande.
Senaste årens debatt om hederskultur har vänt den allmänna opinionen i frågan. Från att många, även toppolitiker, förnekade dess existens, kan man nu föra ett vettigt samtal om problemets allvar och utbredning. Det råder i stort sett konsensus i vårt samhälle kring att familjen inte ska få bestämma över ens partnerval eller sexuella leverne. Men vi måste våga ta nästa steg i den här diskussionen; familjen bör inte heller få styra barnens livsåskådning.
Barn är inte en förlängning av sina föräldrars åsikter och tankevärld. Och rätten att få bryta upp med deras föreställningar måste vara någonting vi tar på mycket större allvar i vårt samhälle. Självklart ska föräldrar kunna presentera sin kultur och sina traditioner för sina barn, men barnen måste samtidigt ges full möjlighet att välja sin egen väg.
Hur ofta pratar vi inte om hela familjer som exempelvis kristna, judar eller muslimer? Att föräldrarna har gjort ett – medvetet eller omedvetet – livsåskådningsval kan knappast inkludera deras barn. Svaren på de största och mest grundläggande frågorna om vår existens kan inte reduceras till ett familjearv. Men vi hör detta om och om igen, exempelvis nu senast i debatten om det är rätt att kommunen förser "muslimska” flickebarn med burkini i simundervisningen.
Vi lever i ett samhälle där allt för många fortfarande tycker att föräldrarnas religion trumfar barnens rättigheter. Att föräldrar ska få pådyvla sina döttrar slöja eller sina söner omskärelse.
Det som borde känneteckna en liberal demokrati som mest är individens frihet. Att alla barn får känna att det är upp till dem att göra de stora valen i livet: Allt ifrån att välja yrke, politisk övertygelse, boplats och partner. Och livsåskådning. Det måste också få vara helt okej att ändra sig.
Senare i livet beslöt sig min väninna för att hon var ateist. Hon kunde ha fastnat för att hon var muslim som sin familj, eller någon annan religion eller agnostiker. Det är mindre viktigt i sammanhanget. Det viktiga är att hon tog ett aktivt och medvetet val utifrån sin egen övertygelse och ingen annans. Den friheten borde vara det svenskaste som finns.
