I dag förknippar nog de flesta antietablissemangspolitik med reaktionär högerpopulism. Men måste den som inte är nöjd med rådande politik alltid blicka mot extremerna? Presidentvalet i Frankrike visar att så inte i fallet. Det var två outsiders som lyckades räcka fingret åt de etablerade partierna, inte bara högerextrema Marine Le Pen, utan också socialliberala Emmanuel Macron. Att det står mellan just dessa två visar att den klassiska höger-vänsterskalan har tappat sin centrala betydelse.
Jag vågar påstå att Macron representerar en slags ny mittenpopulism. Hans retorik är enkel och slagkraftig. Men i stället för det reaktionära och bakåtsträvande, står han för det visionära och progressiva.
Populism är i Sverige ett negativt laddat begrepp. Här förknippas det med politiker som presenterar förenklade lösningar på komplexa problem. Men på en del andra håll ses det som folkligt förankrad politik som tilltalar det sunda förnuftet. Trots att det är välanvänt finns ingen konsensus kring begreppet.
Visst har högerpopulismen nått stora framgångar. Men en politik som skapar så stora splittringar mellan befolkningsgrupper kan aldrig vara den långsiktiga lösningen. Vänsterpopulismen är heller inte ett alternativ. Den har dessutom statskramandet gemensamt med högerpopulismen. De båda påstår sig se till kollektivet, men har alltid orsakat individen lidande var den än har fått fäste.
Men att dessa ytterligheters likheter även märks hos den svenska - vad som borde vara demokratiska - vänstern är anmärkningsvärt. Åsa Lindeborg hävdar att Macron och Le Pen är lika farliga (AB 26/4). Och Vänsterpartiet har inte tagit ställning till om de föredrar Macron framför Le Pen som president. ”Vi-och-dom”-tänket är fundamentet för såväl höger- som vänsterpopulisternas överlevnad.
Macron å andra sidan är tydlig i sin vision om att bygga broar över politiska blockgränser. Dessutom tilltalas inte yngre väljare av högerpopulismen i hög utsträckning. Däremot gillar de Macron och andra liberala, visionära politiker som Kanadas Justin Trudeau och Luxemburgs Xavier Bettel. Därför kommer vi troligtvis se betydligt mer av den sortens politiker framöver.
Förhoppningsvis trycker dessa liberaler tillbaka högerextremismen in i den mörka vrå den aldrig borde ha tittat fram ifrån. Men sitter de på lösningarna eller är de mest karismatiska, men sakpolitiskt innehållslösa? Det finns en risk för det. Viss pragmatism behövs alltid. Men för närvarande är det snarare för mycket av den varan. I Sverige framstår de flesta partier i dag som visionslösa kappvändare. Det blir svårt att skilja dem åt och att känna tillit inför vilken regeringspolitik de kommer att föra. Vårt största parti Socialdemokraterna stod en gång för folkhemsbygge och fattigdomsutrotning. Deras framtidsvision är numera högst oklar.
Precis som anställda mår bäst av att arbeta i expanderande företag är lite entreprenörsanda hos politiker inte tokigt. Människor mår bra av inspirerande politiska ledare som är för något och inte enbart fokuserar på vad befolkningen inte vill ha, såsom kriminalitet, terrorism eller mer invandring. Därför behöver även Sverige modiga och reformstarka politiker med framtidsvisioner.
