Att Sverigedemokraterna vill kalla in cheferna för Public Service-bolagen – SVT och SR – till utfrågning i kulturutskottet har väckt upprörd debatt. Upprinnelsen var att partiet irriterat sig på två inslag, i radions P3 respektive SVT, som de tyckte stred mot sändningstillståndets krav på opartiskhet.
Diskussioner om enskilda TV-program hör naturligtvis inte hemma i riksdagens kulturutskott. Men reaktionerna har, som så ofta när det gäller SD, varit smått hysteriska på ett sätt som enbart gynnar partiet. Den gamla visan om Ungern och Polen började genast vevas på sina håll (Expressen Kultur 21/2). Statsminister Stefan Löfven skrev på Facebook (22/2) om hot från politiska makthavare, auktoritära regimer och demokrati i fara.
Man kan bara spekulera om huruvida SD medvetet provocerar, eller om dess representanter inte förstår skillnaden mellan en principiell diskussion om Public Service opartiskhet och att lägga sig i detaljer i enskilda inslag. Mycket talar för att SD vill provocera fram en debatt genom att tänja på gränserna.
Men att kalla in SR- och SVT-cheferna till kulturutskottet för att diskutera hur företagen arbetar med opartiskhet är i sig inget konstigt, så länge det sker på en övergripande nivå. Det är Public Service uppdrag att leverera opartiskhet och det är de folkvaldas uppgift att se till att all skattebetald verksamhet gör sitt jobb. Enligt uppgifter till tidningen Fokus (24/2) var även Moderaterna och Kristdemokraterna i kulturutskottet öppna för att fråga ut cheferna, under förutsättning att man inte diskuterade enskilda program.
Public Service ska stå oberoende från de politiska makthavare som de ska granska. Men det står inte i motsättning till en diskussion om vad det innebär att bedriva opartisk journalistik och hur man arbetar med det i organisationen. Tvärtom vore det bra om fler fick förståelse för denna ganska komplexa fråga.
Många blandar till att börja med ihop opartiskhet med objektivitet. Journalistik är inte vetenskap (och inte heller vetenskap är fri från teorier och perspektiv). Så fort vi lämnar det mest banala så uppstår utrymme för olika perspektiv och tolkningar av verkligheten, ännu mer så när det handlar om att förklara olika samhällsfenomen och hitta orsaker till vad som sker.
Opartiskhet handlar dock inte om sanningsfrågan. Det handlar om att inte ta ställning mellan olika parter. Länge löste Public Service det i politiska sammanhang genom att bjuda in en representant för Socialdemokraterna och en från Moderaterna, eller en representant från facket och en från näringslivet, för att puckla på varandra.
Så ser inte den politiska huvudkonflikten ut längre. Sedan åtminstone ett decennium har frågor kring kultur, invandring och identitet sakta men säkert tagit över positionen som politikens huvudkonflikt. Public Service tvingas, liksom alla andra, att orientera sig i ett nytt politiskt landskap.
Det bör tilläggas att de professionella politikredaktionerna på SVT och SR i huvudsak sköter det här ganska bra idag. Uppgiften är svår och i ett polariserat samhällsklimat kommer det alltid finnas stora grupper som är missnöjda om inte just deras perspektiv ges störst utrymme.
Problemet är snarast att den nya politiska konfliktdimensionen inte låter sig avgränsas på samma sätt som de gamla debatterna om skattesatser och socialförsäkringar. När gränsen mellan politik och kultur suddas ut kan även inslag i rena familjeprogram uppfattas som provocerande. Då blir också känsligare om de som får synas i TV delar samma sociala och värderingsmässiga sammanhang, medan andra grupper och perspektiv sällan får komma till tals.
Det finns goda skäl att beklaga att hela samhällslivet politiseras mentalt. I ett mer akademiskt perspektiv är det inget konstigt att ideologi genomsyrar det mesta. Den starkaste ideologin ligger i det som alla tar för självklart, det som inte ens framstår som ideologiskt, något man ofta bara inser med viss distans. Men vi kan inte ha distans till allt och ett samhälle mår inte bra när det inte finns något man kan enas om.
Det som hänt de senaste åren är helt enkelt att allt mindre framstår som självklart. De gemensamma utgångspunkterna har blivit färre. Vissa har dragit slutsatsen att det enda som återstår är att bedriva kulturkrig. Att opartiskhet inte existerar utan bara är bara den dominerande maktens ideologi – en tanke som tidigare varit mest omhuldad på vänsterkanten. Att lägga ned Public Service vore i praktiken att kapitulera för det synsättet.
Ett litet land som Sverige behöver resursstarka, professionella nyhetsredaktioner som kan stå emot den polariseringslogik som medier riskerar att dras in i när konkurrensen hårdnar. Public Service fyller här närmast en säkerhetspolitisk funktion, speciellt i krislägen. Vad som däremot kan ifrågasättas är storleken på dagens organisation. Det finns knappast några starka skäl för att bred familjeunderhållning, som lika gärna kan produceras av kommersiella bolag, ska tvångsfinansieras via skattsedeln. Idag finns även mängder av icke-kommersiell underhållning på Internet.
Diskussionen om Public Service skulle tjäna på färre slagord. Man kan inse att kultur och nöje inte helt går att skilja från politik och makt utan att vilja politisera allt. Man kan vara kritisk mot föreställningen om ”Melodifestivalen som folkkyrka” samtidigt som man ser värdet av att professionella, resursstarka nyhetsredaktioner som gör sitt bästa för att leva upp till opartiskheten. Att idealet i viss mån är svårt att uppnå behöver inte betyda att strävan dit är meningslös.
