Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

cIvtaZq3a4p23Dq32eMwy86vgCA.jpg

Sandström: Narkotikapolitiken befinner sig i en återvändsgränd

I Göteborg växer antalet anmälda narkotikabrott lavinartat. Det upptar en stor del av polisens arbete och gängkrigen på västkusten handlar i regel om inkomster från narkotikaförsäljningen. Dagens politik måste tänkas om, skriver gästkolumnisten Jesper Sandström.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Förra veckan kunde vi i GP läsa om den lavinartade ökningen av antalet anmälda narkotikabrott i och omkring Nordstan, från 262 under hela 2015 till 665 hittills i år. Somliga kanske ser det som en framgång då siffrorna delvis förklaras med ökad polisnärvaro och hårdare insatser mot droghandeln. Det finns dock gott om anledningar att ifrågasätta dagens system, där omkring en tiondel av polisens resurser går till narkotikabrott.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sverige har enligt EU-organet EMCDDA Europas näst högsta drogrelaterade dödlighet per capita. Vi har också en högre andel som vårdas för missbruk än andra länder med mindre restriktiv narkotikapolitik, exempelvis Nederländerna och Portugal.

Våra politiker konstaterar med jämna mellanrum, oftast utan vidare förklaring, att den svenska modellen är framgångsrik. Om de hänvisar till någon statistik alls väljer de i regel den enda siffra på området som kan sägas tala till Sveriges fördel; att relativt få testar narkotika överhuvudtaget. Det ligger en märklig cynism i att lyfta det som en framgång medan allt fler lider och dör av sitt missbruk.

Problemen slutar inte där. Polisen tillstår att försäljning av narkotika, i synnerhet cannabis, finansierar mycket av den grova och alltmer våldsamma brottsligheten. Detta är ett problem i hela landet, men Göteborg är särskilt hårt drabbat. Lördagens skjutning i Mölnlycke var ännu en i raden kopplade till rivaliserande gäng som ägnar sig åt narkotikaförsäljning.

Vad är då lösningen? Ett steg på vägen vore att legalisera cannabis. Det skulle i ett slag strypa gängens viktigaste inkomstkälla. Dessutom ger det – om vi får tro statistiken från andra länder – bättre förutsättningar att skydda människor från riskbruk och övergång till andra, skadligare droger. Det var precis av dessa skäl Kanada nyligen valde att genomföra en legalisering. I de amerikanska delstaterna Washington och Colorado som gick samma väg för fem år sedan har våldsbrotten minskat markant.

I svensk debatt är det dock fortfarande ett kontroversiellt, närmast otänkbart förslag. Legaliseringsförespråkare beskylls ofta för att vara naiva drogliberaler, ovetande eller obrydda om drogernas risker.

Det är djupt olyckligt att kritiker avfärdas som drogromantiker och att sakfrågan ignoreras. Den restriktiva drogpolitiken har inte vid något tillfälle sedan införandet lyckats leva upp till sina mål. Missbruket, våldet och dödsfallen har ökat i takt med polisresurserna. Inte bara i Sverige. Även USA:s “War on Drugs” är ett fatalt misslyckande i så gott som alla avseenden.

Därför behövs en mer ödmjuk debatt kring vad som fungerar och vad som inte gör det. Det borde nära nog alla politiker och debattörer, oavsett personliga åsikter i frågan, kunna enas om.

Trögrörlighet, felprioriteringar och en ovilja att erkänna historiska misstag finns inom många politikområden, men får särskilt allvarliga konsekvenser när det handlar om narkotika och narkotikarelaterade våldsbrott. Där mäts kostnaderna inte endast i skattekronor, utan också i människoliv.

Mest läst