Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Sandström: Lita på väljarna - våga prioritera

Det är farligt när ansvarstagande partier låter som demagoger och väjer från de svåra valen och prioriteringarna, skriver gästskribent Mikael Sandström som är chefsekonom på TCO. Sandström är ekonomie doktor i nationalekonomi och var statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt 2006-2014.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Politik är att vilja, sade Olof Palme. Göran Persson, som på sätt och vis var en skickligare och mer framgångsrik ledare, sade istället att politik är att välja. Göran Persson pekade på politikens kärna: Förtroendevaldas uppgift är att, på väljarnas uppdrag, välja mellan olika alternativ – att prioritera. Politikers oförmåga att tydliggöra detta faktum är en orsak till politikerförakt, populismens tillväxt och ett växande gap mellan medborgarnas förväntningar på vad det allmänna ska tillhandahålla och vad som tillhandahålls.

Att prioritera har två sidor; om man prioriterar någonting så måste man prioritera bort någonting annat. Hur ofta har ni hört en politiker säga att någonting är prioriterat? Minst en gång om dagen, skulle jag säga, oftare under valrörelser. Hur ofta har ni hört samma politiker berätta vad som ska prioriteras bort? 

Någon gång händer det, men oftast besvaras den typen av frågor med plattityder: ”Vi kan inte ställa människor mot varandra.” ”Det är cyniskt att ställa olika grupper mot varandra.” Eller, vid ett remarkabelt tillfälle: ”Allt är prioriterat.” Som Boris Johnson uttryckte saken: ”Jag är för att äta kakan och för att ha den kvar.”

I den verkliga världen, där reala resurser är begränsade, så sker prioriteringar oavsett vilka beslut förtroendevalda fattar. Även om de politiska besluten innebär att tillgänglighet ska prioriteras så att alla ska ha rätt att få vård inom en viss tid, samtidigt som multisjuka äldre och cancervården också prioriteras, så finns det bara ett visst antal läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och annan personal som kan göra jobbet. 

Även om både sexualbrottslighet, ekonomisk brottslighet, narkotikabrottslighet, grova våldsbrott, gängbrottslighet, organiserad kriminalitet och mängdbrottslighet ska prioriteras så finns ett begränsat antal poliser och åklagare som kan förebygga, utreda och beivra dessa brott. Resultatet blir att första linjens personal tvingas göra de prioriteringar som förtroendevalda undviker. En läkare eller sjuksköterska tvingas meddela att det inte finns tider att boka. Poliser tvingas tala om för brottsoffer att utredningen lagts ned, inte för att det saknas spaningsuppslag, utan för att utredningsresurser saknas.

En gång om året tvingas förtroendevalda i ansvarspositioner att prioritera. Det är när budgeten läggs i stat, landsting och kommuner. Då ställs obönhörligen grupper och olika viktiga mål mot varandra. Samma pengar kan inte användas till en satsning på polisen och en satsning på brottsskadeersättning.

Satsar man mer på köp av skyddsvärd skog måste man satsa mindre på något annat. Ska man höja skatter för att kunna satsa mer, så är det också en prioritering. Den som betalar den höjda skatten måste ju prioritera bort något.
Budgetförhandlingar är ett sanningens ögonblick för statsråd och partiledare.

Alla måste få något, men ingen kan få allt. När beskedet från finansdepartementet blev några miljoner istället för de miljarder som statsrådet ansåg sig behöva uppträder ett nytt fenomen som skapar problem i de verksamheter som berörs. Jag brukar kalla det för politisk regndans; åtgärder, som ska ge intryck av handlingskraft men som ingen egentligen tror har någon verklig effekt, vidtas för att skyla att något prioriterats bort. Det kan bli en informationssatsning, ett uppdrag till en myndighet eller kanske en samordnare.

Ett nytt uppdrag till en myndighet kan tyckas harmlöst, men någon måste göra det jobbet också. Myndigheter har ibland särskilt avdelade tjänstemän för att hantera politiskt motiverade återrapporteringskrav eller uppdrag som inte har med myndighetens kärnverksamhet att göra, tjänstemän som inte kan ägna sig åt myndighetens egentliga uppgifter.

Sådant som skrivits in i myndigheters regleringsbrev – det dokument där regeringen talar om vad myndigheten ska göra under året – tas sällan bort. En av Sveriges skarpaste och mest erfarna ämbetsmän pratade om ”guanoeffekten”. Uppdrag och återrapporteringskrav läggs till i lager efter lager som tar tid från den egentliga verksamheten och gör regeringens styrning av myndigheterna otydligare. 

Särskilt besvärligt kan det bli om det finns statsråd i regeringen utan egentliga egna ansvarsområden, något som nödvändiggörs av att regeringar stadigt växt i storlek. Då blir frestelsen stor att hitta på något myndighetsuppdrag som ändå ger sken av betydelse. Ett problem uppstår om en verksamhet är kommunal eller landstingskommunal. Syftet med att verksamheter inte är statliga bör rimligen vara att det ska kunna bli lite olika i olika delar av landet. Det är dock svårt att vara skol- eller sjukvårdsminister och erkänna att det inte är så mycket regeringen kan göra åt verksamheter som staten inte styr.

Svaret blir stimulansbidrag av olika slag, i form av riktade statsbidrag. Kommuner och landsting får en liten summa pengar om de ändrar sina prioriteringar i enlighet med statens önskemål; kortare vårdköer, bättre skolhälsovård, kultursatsningar i miljonprogramsområden, elbussar eller sommarlovsaktiviteter för barn, är idel vällovliga syften, men rör sådant som kanske skulle bestämmas lokalt, om man nu tycker att kommuner och landsting ska vara ansvariga för de berörda verksamheterna. Staten bestämmer hur prioriteringar ska ske och tvingar in landsting, kommuner, skolor och vårdinrättningar i byråkratiska ansökningsprocesser och resurskrävande återrapporteringskrav.

Ett annat sätt att försöka dölja behovet av prioriteringar uppstår när myndigheter vill ta efter företag, börjar kalla medborgarna för kunder och anlitar mer eller mindre seriösa PR-byråer för att ”bygga sina varumärken”. Det är inte fel att myndigheter försöker vara mer serviceinriktade och ”kundanpassade”, men tanken riskerar att ledas fel. Kunden har alltid rätt, brukar man säga, men myndigheters uppgift är ofta att tala om för medborgarna att de inte ska få som de vill.

Hur ska en handläggare agera om tiden inte räcker till och kundnöjdhetsenkäter används som mått på myndighetens effektivitet?
Förtroendevaldas rädsla för att prioritera på riktigt – både prioritera upp och prioritera bort – skapar frustration bland anställda i skattefinansierade verksamheter. Det är där personalen ska försöka förklara de prioriteringar som faktiskt måste göras för en allmänhet som tycker sig ha blivit lovade att allt är prioriterat. 

De som inte blir utbrända, tappar arbetsglädjen när de tvingas dansa med i den politiska regndansen – de för dagen prioriterade frågorna – istället för att kunna fokusera på att göra verksamheten så bra som möjligt. Och medborgarna riskerar att tappa tron på politiken när skillnaden mellan retorik och praktik blir för stor.
Jag tror att de flesta politiker egentligen förstår allt detta, men inte riktigt kan komma på hur de ska kunna förklara det för väljarna.

Det märkliga är att de gånger förtroendevalda på allvar försvarat hårda prioriteringar så upptäcker de ofta att väljarna uppskattar det. 
Jag tror att Alliansregeringen, som jag arbetade för i åtta år, var som allra högst respekterad under finanskrisen, när den tydligt sa nej till att bedriva industristödspolitik. Alla höll inte med. De som förlorade sina arbeten blev förbittrade. Men alla uppskattade de tydliga beskeden om att prioriteringar måste göras.

Väljare är nämligen inte dumma. De förstår att samma villkor gäller för det allmänna som i den egna hushållsekonomin. Man måste prioritera. 
En bra ledare kan liknas vid en läkare som föreskriver en kur. Den har biverkningar, som kan vara plågsamma, men botar sjukdomen. Demagogen låtsas att det inte finns några svåra val: Strunta i doktorns otäcka medicin. Ät godis. Det fungerar lika bra.

Det är farligt när ansvarstagande partier låter som demagoger och väjer från de svåra valen och prioriteringarna. Varför inte välja populisternas smakliga och fräscha karamellutbud, istället för de gamla partiernas klibbiga och tråkiga påsar?

Mest läst