Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Sandklef: Sverige behöver en Kinastrategi

    Sverige kommer aldrig att kunna tävla med Kina vad gäller forskning och utveckling, men vi kan gynnas av ett samarbete. Men då krävs det att vi är medvetna om vilka risker som kan uppstå.

    GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

    För ett par veckor sedan släppte Näringsdepartementet en utredning om Sveriges samarbete med Kina inom innovation, forskning och högre utbildning, vid ett välbesökt seminarium. Rapporten är skriven av Sylvia Schwaag Serger, prorektor vid Lunds universitet med lång erfarenhet av just innovations- och forskningsutbyte mellan Sverige och Kina från sin tidigare tjänst som direktör på Vinnova.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    På senare år har Kina seglat upp som en global jätte inom forskning och utveckling. Detta har skett på ett högst medvetet sätt genom stora statliga forskningsanslag och fokus på att få fram talanger inom naturvetenskap, teknologi, ingenjörsvetenskap och matematik.

    Varje år utexamineras över 4 miljoner studenter inom dessa ämnen och landet ligger sedan många år i topp i PISA-undersökningarna i matematik och naturvetenskap. Samtidigt har ett starkt entreprenörskap med uppfinningsrikedom, utan statlig inblandning, också banat vägen för ökad innovation.

    Det är lätt att bländas av den snabba teknikutvecklingen i Kina, fråga Göran Persson som redan 1996 uttryckte beundran för landets snabba utveckling tack vare dess politiska stabilitet. I rapporten läggs många goda förslag fram, men lite fokus läggs på de utmaningar som ligger i ett utökat samarbete med enpartistaten Kina, som har andra prioriteringar än demokratin Sverige.

    Marina Svensson, mångårig Kinaforskare vid Lunds universitet, lyfte i sin presentation vid seminariet fram utmaningarna, som hur politiserad forskningen är i dagens Kina. Detta är särskilt märkbart inom humaniora och samhällsvetenskap och det råder en tilltagande självcensur bland forskare både i och utanför Kina. Svensson menade att forskare inom naturvetenskap, teknik och medicin inte förstår vidden av politiseringen, vilket illustrerades av en seminariedeltagare från Karolinska Institutet som erkände att de inte har någon koll på varifrån de kinesiska forskarna egentligen kommer, för ”KI vill bara ha de bästa forskarna”.

    Inget nämns heller i rapporten om hur forskningssamarbeten kan påverkas av Kinas nya underrättelselag, som innebär att alla kinesiska medborgare har informationsplikt till den kinesiska säkerhetstjänsten.

    För att göra situationen ännu mer komplex publicerade Australian Strategic Policy Institute förra veckan en rapport, ”Picking flowers, making honey”, som handlar om hur den kinesiska försvarsmakten, PLA, sedan 2007 skickat ut över 2500 forskare till västvärlden för att komma åt ny teknik som kan användas militärt. En del av dessa forskare har hamnat i Sverige.

    Sverige kommer aldrig att kunna tävla med Kina vad gäller forskning och utveckling, men vi kan gynnas av ett samarbete. Då krävs det dock att vi är medvetna om vilka risker som kan uppstå.

    Ett sätt är att skapa en långsiktig Kinastrategi och öka antalet svenska Kina-forskare och kinesisktalande svenskar. För att kunna bemöta Kina på bästa sätt måste vi förstå landets intentioner, men också hur man kommunicerar med dem, vilket man lämpligast gör genom fördjupade Kinastudier.