Sanandaji: Kommunernas dolda skulder hotar välfärden

Kommunernas skuldbörda har byggts upp under lång tid och kan på sikt bli ett allvarligt problem, skriver gästskribenten och nationalekonomen Tino Sanandaji.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

Göteborgs stad har en tudelad ekonomi. Å ena sidan har Västra Götaland med sin fordonsindustri stärkt sin roll som ett ledande industricentra och är idag det enskilt största lokomotivet som drar fram Sveriges export. Förra året hade länet med cirka 1,7 miljoner invånare en export omfattande 271 miljarder kronor, mer än den samlade exporten i länder som Egypten, med en befolkning på nära 100 miljoner, eller Pakistan – som har nära 200 miljoner invånare.

Samtidigt som hjulen snurrar i det privata näringslivet har den offentliga sektorn i Göteborgs stad betydande problem, med en budget som nätt och jämnt går ihop under högkonjunktur. En rapport från förra året visade att Göteborg har betydande strukturella underskott och framöver kan tvingas höja kommunalskatten med tre–fem kronor eller genomföra kraftiga nedskärningar.

ANNONS

Enligt Kommuninvest har Göteborg den enskilt största totala låneskulden av landets samtliga kommuner – även om andra kommuner hade högre skulder per invånare.

Göteborg har också enligt Skandia över tio miljarder kronor i pensionsskulder. En annan dold skuld som sällan diskuteras är att den offentliga sektorn har pressat sin personal med sämre villkor på ett sätt som skär kostnaderna på kort sikt men ökar dem på lång sikt.

För att ytterligare strö salt i såren tyder preliminära siffror på att Göteborg är en av de största förlorarna i det nya kommunala utjämningssystemet. Mot bakgrund av detta förvånar det inte att Alliansen inte verkar så intresserade av att ta över makten i staden.

Problemen är inte unika för Göteborg utan vanliga i svenska kommuner. I rättvisans namn är kommunernas problem inte främst en fråga om lokal vanskötsel, utan om att politiken som förs på riksnivå har försatt dem i en påfrestande situation. Staten har vältrat över utgifter på kommunerna, inte minst vad gäller flyktingmottagning. Kommunerna har i sin tur vältrat över en del av bördan på sin personal.

När behoven ökat mer än de tillgängliga resurserna har personalen ofta fått tyngre arbetsuppgifter och som nödlösning fått lov att slita mer och utstå mer stress. Konsekvensen är att välfärdsyrken har blivit mindre attraktiva. Detta kallas vilseledande för ”arbetskraftsbrist”, vilket egentligen är ett kodord för låga löner och dåliga villkor.

ANNONS

Politiker ger ofta sken av att offentliga sektorns svårighet att rekrytera beror på att Sverige helt enkelt har fått slut på folk och därför ”behöver” en större befolkning genom invandring, vilket är ett nonsensartat resonemang. Med undantag av specialister som tar lång tid att utbilda finns det ingen arbetskraftsbrist på en välfungerande arbetsmarknad.

Att den offentliga sektorn under många år har haft svårt att rekrytera vårdpersonal beror på att arbetsvillkoren har varit dåliga.

En större befolkning ökar efterfrågan i välfärden och löser därför inte någon arbetskraftsbrist. Invandring är inte den enda förklaringen till kommunernas trängda läge, men har förvärrat situationen genom att belasta välfärden och erodera skattebaser.

I stället för att erkänna detta förvirrar politiker allmänheten med retorik som hävdar att vård och omsorg skulle kollapsa utan invandring, och att den resursbrist som invandring har bidragit till att skapa bevisar att Sverige behöver ännu mer invandring. Samtidigt förskönas läget med fördummande retorik om att ”Sverige går som tåget” eller att ”ladorna är fulla”, som döljer att delar av ekonomin går bra medan andra tyngs av växande skulder och låg tillväxt.

Kommunernas måste de närmaste åren hantera och täcka de skulder man tagit på sig, inklusive dolda skulder som uppkommit när man drivit sin personal till bristningsgränsen. De skötsamma och produktiva sektorerna såsom exportindustrin kan i viss mån bära denna belastning, men bara upp till en gräns.

ANNONS

Det är därför viktigt att politiker håller på slantarna och undviker slösaktiga satsningar. Det vore också värdefullt att sluta upprepa misstag som att försöka låna sig ur kriser eller belasta kommuner med ännu mer befolkningsökning som inte bär sina kostnader. Det går att lura väljare, men det går inte att lura ekonomin.

Tino Sanandaji är författare och nationalekonom – aktuell med nyautkomna boken Tio tusen miljarder: Lånekalaset och den förträngda baksmällan (Kuhzad Media).

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS