Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Så kan Moderaterna stoppa blödningen

M har blivit ett utspelsparti. Det finns inte ens några centrala frågor kvar att överge, skriver gästkrönikören Lydia Wålsten, kommunikationschef på Timbro.

Alla säger att Moderaterna har gjort en högersväng. Sanningen är att partiet fortfarande triangulerar, det är bara mittpunkten i migrationsfrågan som har flyttat högerut. Därför är det inte konstigt om människor inte litar på partiets omsvängning. Interna mätningar visar att Moderaterna kan tappa ytterligare fem procentenheter till Sverigedemokraterna. Då ska man komma ihåg att det är från dagens nivåer på 22 procent. Dominerar integrationsfrågan valet, i kombination med att ekonomin vänder nedåt, kan man göra ett uselt resultat i valet 2018.

Det borde vara öppet mål för Moderaterna när allt fokus är på traditionella kärnfrågor som lag och ordning, ekonomi och ett starkare försvar. Ändå kämpar partiet för att hålla sig kvar vid sina genomsnittliga mellanvalssiffror. Moderaternas problem är inte ett nytt värderingslandskap. Det problemet är nämligen lika för alla. Problemet är inte heller kommunikationen som sådan. Tvärtom syns man nästan överallt. 

Problemet är att man fortfarande triangulerar. Det är förflyttningen från de gamla Moderaterna till de nya Moderaterna vi ser effekten av. I Storbritannien gjorde New Labour motsvarande omsvängning. Följer man deras resa verkar det som att ett triangulerande parti går igenom tre faser. Varje fas är ungefär en mandatperiod lång – och nu befinner sig Moderaterna i den sista, mycket problematiska, fasen.

Under den första fasen, den euforiska, belönar väljarna den politiker som har modet att säga ”här har vi haft fel”. Partiet hålls ihop av framgången. Väljarstödet växer och framgången övertygar även de traditionellt lagda. 

Sedan kommer den defensiva fasen. Partiet har vunnit valet och genomfört de reformer man gått till val på. Politiska motståndare använder nu reformernas förlorare för att angripa partiet utifrån den gamla höger-vänster-konflikten. Partiet tvingas överge fler positioner för att visa att man verkligen har förändrats. För Moderaternas del blev försvaret och näringslivet under den andra mandatperioden “särintressen”.

För varje position som överges stöter man bort de människor som bär partiets värdegrund. Samtidigt lockar man till sig politiker som aldrig på allvar delat partiets värderingar, men som kan tänka sig att sympatisera med partiet för att jobba ”där det händer”. 

Den tredje fasen – nedgångsfasen – infaller efter ungefär tio år. Nu finns det inte några centrala frågor kvar att ändra åsikt i. Höga företrädare för partiet gör utspel som visar att de saknar ideologisk kompass. En moderatledare säger att företag som skatteplanerar sviker Sverige, eller lägger fram ett eget förslag på vinstförbud i välfärdssektorn. Hon kritiserar myndighetschefer som Dan Eliasson istället för att rikta misstroendeförklaring mot den som bär det yttersta politiska ansvaret, inrikesminister Anders Ygeman.

Partiledare talar ofta om behovet av förnyelse, men inom partiforskningen talar man också om kontinuitetsfaktorn. Det är behovet för kärnväljare att känna igen sig i sitt gamla parti. I dag får man intrycket att Moderaterna känner in vad majoriteten tycker och sedan letar stöd i borgerlig ideologi för att inta den ståndpunkten. Man är ett utspelsparti.

Om Socialdemokraterna tydligare hade lidit skada av regeringsmakten och Sverigedemokraterna hade haft det magiska taket på femton procent hade strategin möjligen burit fram till 2018. Men regeringen har tagit initiativ till en ny migrationspolitik, hårdare minimistraff för allvarlig brottslighet och kriminalisering av terrorresor. Samtidigt talar allt för att SD:s tak ligger högre än beräknat. Kanske mycket högre. M riskerar att klämmas mellan regeringen och dess tydligaste opponent. I värsta fall kan det leda till att Moderaterna gör ett nytt Bo Lundgren-val, alltså katastrofvalet 2002 då partiet stannade på drygt femton procent. Problemet med det scenariot för Sverige är att möjligheten att genomföra frihetliga reformer blir mindre. 

Moderaterna behöver backa tre steg till en ideologiskt grundad uppfattning om Sverige som kärnväljare känner igen sig i. Man behöver en analys som inte väjer för det som ser ut att vara politiskt omöjligt. I integrationsfrågan behöver man bli den tveklösa källan till korrekt information och tillsätta en skuggutredning med Sveriges ledande ekonomer och statsvetare som ger en övergripande bild av hur stor krisen är i Sverige, och vilka vägval vi har som samhälle för skatter, arbetsrätt och bidrag. Partiet saknar i dag inte politiska förslag, däremot ett begripligt “hit ska vi” som medborgarna kan förhålla sig till. Utan det kan valrörelsen bli en mardröm.

Mest läst