Den som hade folkpartimötets sunkiga skinkmackor på sitt samvete skulle få det tufft i Centerpartiet. Det konstaterade riksdagsledamoten Johan Hedin (C) när han för några år sedan konfronterades med Folkpartiets, i hans ögon, torftiga fikakultur (Liberal Debatt, 1/2011).
Om man ska förstå varför vi har fyra borgerliga partier, varav två vid varje givet tillfälle tycks ha närkontakt med riksdagsspärren, men indirekt också varför det genom åren varit så svårt för svensk borgerlighet att utöva politiskt inflytande, är det lika bra att börja med partikulturen.
De kulturella skillnaderna, som yttrar sig i alltifrån vilka politikområden som har hög status till vad som serveras på möten och konferenser, är den kanske viktigaste anledningen till att planerna på partisammanslagningar stannat på ritbordet.
Var man med och införde rösträtten, kan man inte ägna sig åt banaliteter som bullar, tycks liberalpartister resonera. Centerpartisterna å sin sida har svårt att förstå varför man inte kan få ha det lite trevligt – och skakar förvirrat på huvudet åt den högfärdiga grupp som tidigare kallades folkpartister.
Bland moderater finns föreställningen att liberalpartister egentligen innerst inne vill hoppa i säng med en socialdemokratisk statsminister, medan det bland de senare finns de som fortfarande är arga på Moderaterna för tonläget i kampanjen mot Karl Staaff inför valet 1914.
De senaste åren har det återigen blivit vanligt att tala om borgerlighetens splittring. Och återigen syns den partikulturella misstron, som var relativt frånvarande under åren med alliansregering, bland partiaktiva och partinära opinionsbildare.
Bland väljarna, och i sakpolitiken, är det däremot svårt att hitta belägg för växande klyftor mellan partierna. Borgerliga väljare gillar varandras partier, visar undersökningar gjorda vid valforskningsinstitutet vid Göteborgs Universitet. Inte minst gillar C- och M-sympatisörer, L- och M-sympatisörers och C- och L-sympatisörer i hög grad varandras partier.
Ömsesidiga partisympatier som dessa finns överhuvudtaget inte över blockgränsen, vilket understryker hur svårt det skulle vara för idéerna om blocköverskridande regeringar att vinna legitimitet i väljarkåren.
Den borgerliga identitet som finns bland allianspartiernas väljare understryks också av väljarströmmarna mellan partierna, som den senaste tidens flöde från M till C. Att det växande stödet för C skulle handla om att stora väljargrupper vill se något annat än en borgerlig regering är ett av de just nu vanligaste missförstånden i svensk samhällsdebatt. Snarare bör stödet tolkas som att Annie Lööf och C framstår som attraktiva för väljare som vill se en borgerlig politik.
De sakpolitiska skillnaderna mellan allianspartierna är ytterst begränsade. I klassiska höger-vänsterfrågor handlar det om teknikaliteter snarare än ideologi.
Det var exempelvis talande när ordförandena för de fyra alliansungdomsförbunden - som ju har rollen att stå friare och ta ideologiska konflikter även med varandra - i en gemensam debattartikel krävde den statliga inkomstskattens avskaffande (Svenska Dagbladet 24/3). Därför blir det lätt för borgerliga väljare att röra sig mellan partierna, utifrån parametrar som valvind, vassa kampanjer och pigga partiledare.
Det ligger en uppenbar fara i att överdriva skillnaderna i migrationspolitiken. Även om migrationsfrågan har blivit allt viktigare som identitetsmarkör i politiska elitgrupper, talar egentligen inget för att allianspartierna skulle få svårt att komma överens i dessa frågor.
Att C exempelvis står bakom åtstramningarna hösten 2015 och det senaste året ägnat kraft åt att tona ned sin migrationsliberala profil understryker att Annie Lööf inte tänker låta migrationspolitiken komma i vägen för bildandet av en borgerlig regering.
Den sakpolitiska konvergensen har gjort det än tydligare att uppdelning på fyra partier utgör en belastning för svensk borgerlighet. Man konkurrerar om samma väljare, med samma politik.
Men det är också uppenbart att de borgerliga partiernas möjligheter att utöva politiskt inflytande hänger ihop med förmågan att hålla ihop. Det är först när man förmått agera gemensamt som de fyra partierna på allvar fått möjlighet att förverkliga sin politik. Agerar de istället var för sig riskerar de reducera sig själva till brickor i ett socialdemokratiskt maktspel.
De som påstår att borgerligt samarbete inte har något egenvärde har helt enkelt fel. Eller så har de andra politiska preferenser än vi som vill att så mycket som möjligt av de borgerliga partiernas politik ska kunna genomföras.
I praktiken har vi en situation där små grupper partiaktiva som är besatta av kulturella och historiska skillnader tillåts försvaga det borgerliga alternativet i svensk politik. Några hundra personer i varje parti (det handlar inte om fler) minskar genom värnandet av dagens partiorganisationer chanserna att de 2,4 miljoner som i senaste valet röstade på något av allianspartierna ska få se sina politiska önskningar bli regeringspolitik.
Svensk borgerlighet skulle bli starkare om den istället för dagens fyra partier bestod av ett socialliberalt och ett liberalkonservativt parti. Väljarna skulle även fortsättningsvis kunna ge uttryck för de ideologiska skillnaderna mellan liberalism och konservatism, samtidigt som möjligheterna för politiska motståndare att utnyttja dagens splittring för egna syften skulle minska.
Men även en minskning till tre partier: ett socialliberalt, ett liberalkonservativt och ett mer marknadsliberalt skulle utgöra en förbättring jämfört med dagens situation.
Centerpartiet och Liberalerna skulle i en sammanslagning komplettera varandra såväl geografiskt som sakpolitiskt. De få liberalpartisterna på landsbygden skulle bli del av en stor och välfungerande organisation samtidigt som C skulle slippa det svåra arbetet med att bygga en stabil organisation i storstäderna.
Sakpolitiskt skulle C kunna dra fördel av L:s företrädare inom skola, försvar och utrikesfrågor, medan C:s styrka inom frågor som gäller företagandets villkor skulle komma alla liberaler till del.
En rask sammanslagning skulle dessutom ge L chansen att ge upp evighetskampen om vem som ska leda partiet. Med Annie Lööf skulle ett sammanslaget liberalt parti få en ledare som efter den lite skakiga starten har byggt tydligt och trovärdigt ledarskap.
På den liberal-konservativa flanken handlar behovet av strukturrationalisering framförallt om insikten att ett litet parti med tydligt frikyrkliga rötter aldrig kommer att bli en stark politisk kraft i ett sekulärt land som Sverige. Kristdemokratiskt sinnade väljare skulle helt enkelt må bättre tillsammans med de moderater som man redan idag är beroende av för att komma in i riksdagen.
Dessutom är det inte osannolikt att KD skulle få chansen att leverera partiledaren för ett sammanslaget liberalkonservativt parti. För om det är något som utmärker Kristdemokraterna är det förmågan att producera politiker som är större än det egna partiet. Det gällde Göran Hägglund, och det kan mycket väl komma att gälla Ebba Busch Thor.
Ett första steg i denna riktning vore att Centerpartiet och Liberalerna respektive Moderaterna och Kristdemokraterna bildade tekniska valallianser inför valet 2018.
Bortsett från det för borgerligheten kortsiktigt viktiga i att rädda kvar Kristdemokraterna i riksdagen skulle det skicka en tydlig signal till väljarna: Det är förmågan att leverera borgerlig politik i regeringsställning som är det viktiga, inte att det finns fyra partier. Att detta inte ens diskuteras säger något om problemen för svensk borgerlighet.
Svend Dahl ärFil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån
