Det är lätt att få intrycket av att Sverige just har inlett någon form av historisk återtagning av försvarsförmågan. Vänner av nedrustning och ovänner av svenskt försvar kan dock vara lugna. Någon sådan upprustning pågår inte.
De höjda ambitioner som bland andra försvarsminister Peter Hultqvist (S) och utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) lyft fram som stora förstärkningar åtföljs nämligen inte av några pengar. Anslagen till det militära försvaret ligger i höstbudgeten fortfarande på drygt 42 miljarder. Regeringen fortsätter att följa försvarsuppgörelsen från år 2015, vilken enligt bland andra dåvarande Överbefälhavaren och dåvarande Folkpartiledaren, var underfinansierad från början.
Att Sverige fortsatt lägger mindre än 1,1 procent av BNP på försvaret är märkligt om man beaktar utvecklingen i omvärlden. Säkerhetsläget är kraftigt försämrat och så gott som alla grannländer försöker att bygga upp sin försvarsförmåga. Tyskland deklarerade nyligen att man avser att öka försvarsanslagen från 1,2 procent till 2 procent av BNP.
Säkerhetspolitik brukar definieras som en kombination av en stats försvars- och en utrikespolitik. Förändringar på ena området leder till konsekvenser och möjligheter på det andra. Diplomati och försvar måste hänga ihop.
Därför var det oroande att lyssna på Ekots lördagsintervju med utrikesminister Margot Wallström (15/10). När hon pressades på frågan om Natomedlemskap var hennes motargument att det viktigaste nu var att bygga upp det egna försvaret. I och med att Wallström i samma intervju inte verkade anse det angeläget att planera för att ta emot hjälp i händelse av kris eller krig måste vi utgå ifrån att hon tror att det pågår en svensk upprustning.
Det kan vägas mot att försvarsminister Hultqvist brukar försvara den låga militära förmågan med att vi nu har en säkerhetspolitisk doktrin där vi förväntar oss att både ge och ta emot hjälp vid en konflikt.
Försvarspolitiken och utrikespolitiken tycks med andra ord arbeta efter olika utgångspunkter. Otillräckliga förberedelser inom det militära försvaret motiveras med att internationellt samarbete pågår, och vice versa. Om det skulle gå illa står vi utan både egen förmåga och starka vänner.
De som nu ska hållas ansvariga för att Sverige säkerhetspolitiskt saknar både hängsle och livrem är den rödgröna regeringen. Alliansen vill se både högre försvarsanslag och en påbörjad process för Natoanslutning. Men samtidigt är det frågor där Alliansen numera har låg trovärdighet.
Sista ordet går till Margot Wallström som i lördagsintervjun konstaterade: "Om de nu tycker att det är så viktigt, varför gjorde de inget själva under sina åtta år?"
