Humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd. Det deklarerade Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare, när hon intervjuades om flyktingpolitik i Söndagsintervjun i P1 (SR 18/9).
Det är intressant att Ramberg utmålar en konfliktlinje mellan välfärd och invandring. Motsättningen har under lång tid förnekats då den uppfattats som kontroversiell. Men sedan regeringen stramade upp migrationspolitiken i fjol har den börjat uppmärksammas allt mer. En bidragande faktor till att läget blev så akut som det blev under förra hösten var just att målkonflikten inte hade beaktats i tillräckligt stor utsträckning.
Stor, på gränsen till oreglerad, invandring, en gedigen och generös skattefinansierad välfärdsstat samt en statsbudget i balans är tre ting som visat sig vara svårförenliga. Av dessa får man vara tacksam om man kan få till två. Att statsbudgeten bör vara i balans är en rimlig förutsättning. Återstår då invandringen och välfärden. Är det så självklart att det är just invandringen som är det enda humanistiska?
Många har reagerat på uttalandet och menar att det är osmakligt av Ramberg att be människor göra avkall på sin välfärd, när hon själv tjänar mer än de flesta. Men det är inte häri problemet ligger. Även högavlönade människor får tycka till om vilka vägval Sverige bör ta.
Problemet är inte avsändaren i sig (även om det är särskilt problematiskt när ett sådant uttalande kommer från någon i maktposition), utan den syn som åsikten ger uttryck för; att det mest humanistiska måste vara att välja invandringen framför välfärden. Denna syn innebär automatiskt att den som inte vill göra avkall på sin välfärd diskvalificerar sig från att vara en fullgod humanist.
Det är humant att vilja hjälpa utsatta människor, men varför det skulle vara mer humant om hjälpen sker just i Sverige är en fråga som ännu inte besvarats. I debatten har det ofta låtit som att Sverige är det enda säkra landet i världen och att människor är dömda att dö om de inte får komma just hit. Det viktigaste torde dock vara att människor får hjälp, inte nödvändigtvis att det sker just här.
Flyktingkrisen blev så svår för Sverige att hantera att det blev aktuellt att upprätta tältläger. Är det ett värdigt mottagande i svenska mått mätt? När man nått till den punkten kan det vara bättre att hjälpa på annat sätt. Genom större riktat bistånd kan man hjälpa fler jämfört med hur långt pengarna räcker här. Ändå uppfattades det länge som rasistiskt, snarare än humanistiskt, att vilja hjälpa människor i närområdet.
För att hantera de ekonomiska effekterna av flyktingkrisen i Sverige valde regeringen att minska biståndet. Senare, när färre sökte sig till Sverige som en följd av regeringens åtstramningar vilket påverkat asylkostnaderna positivt, har pengar kunnat återföras till biståndsbudgeten. En återgång till tidigare generösa politik torde återigen kräva en minskning av biståndet. Är det humanism att göra avkall på bistånd?
Det står Ramberg fritt att vara emot rådande migrationspolitik. Men att sätta likhetstecken mellan sin egen åsikt och humanism är intellektuellt ohederligt.
