Ord som rättvisa och representation har kommit att bli synonyma med en besatthet kring hudfärg och etniskt ursprung. När det pratas om mångfald åsyftas sällan en mångfald av åsikter eller meriter, utan att tillräckligt många personer ska ha "rätt" ursprung.
Rättviseförmedlingen släppte nyligen en rapport där det hävdas att personer med utomnordisk bakgrund är "underrepresenterade" i media. Andelen personer med utomnordisk bakgrund som förekommer i media är 13 procent enligt undersökningen. Rättviseförmedlingen drar slutsatsen att dessa personer är ”tydligt underrepresenterade” då andelen svenskar med utomnordisk bakgrund utgör 20,5 procent av befolkningen.
Är målbilden alltså att 20,5 procent av de personer som syns i media ska ha ”utomnordisk” bakgrund? Är meningen att alla grupper ska vara representerade i exakt proportion till sin befolkningsandel för att medierapporteringen ska anses vara ”rättvis”?
En person som drar det hela ett steg längre är debattören Linnéa Claeson. I en krönika i Aftonbladet skriver hon att hon vill ha representation ”på riktigt” och ger en rad exempel på hur detta skulle kunna yttra sig: En svart kvinna som statsminister, flator i regeringen, en kvinna från Balkan som försvarsminister (2/12).
Vi hade faktiskt en ung kvinna från Balkan i regeringen för inte allt för länge sedan, om än inte som just som försvarsminister. Jag – som också är ung, kvinna och har Balkanbakgrund – kände mig emellertid inte mer representerad för att Aida Hadzialic blev statsråd vid regeringsskiftet; av den enkla anledningen att hon som socialdemokrat företrädde en annan politik än den som jag förespråkar.
Att sätta likhetstecken mellan representation och sådant som hudfärg, etnisk bakgrund eller sexuell läggning är problematiskt då det insinuerar att personer som liknar varandra när det gäller dessa attribut också skulle likna varandra när det gäller annat.
Det är här skon klämmer: För Claeson och Rättviseförmedlingen blir de med utrikes bakgrund ansiktslösa "representanter" som tycks kunna representera varandra oaktat om de håller med varandra eller ej. De tror säkert att de gör något gott och bekämpar orättvisor, men resultatet blir destruktivt: Människor från minoriteter låses in i begränsade kvoter och kategorier.
Det är också talande att Claeson inte lägger särskilt stort fokus på vikten av relevant utbildning och erfarenhet för att inneha höga ämbeten. Sådant som hudfärg och sexuell läggning tycks vara överordnat.
Är du vit, medelklass och etnisk svensk kan du skatta dig lycklig – du behöver inte representera någon annan än dig själv. Du tillåts i större utsträckning att själv forma din identitet och bedömas efter dina meriter. Den stora orättvisan i detta sammanhang är inte att personer med avvikande bakgrund inte representeras i tillräckligt stor utsträckning, utan att dessa personer inte först och främst betraktas som egna individer.
