Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Riksdagens oheliga öppnande

Problemet med politisering där den inte hör hemma är en samtidstrend som är större än Svenska Kyrkan.

Inför riksdagens öppnande var ledamöterna i vanlig ordning inbjudna till gudstjänst i Storkyrkan. Den leddes av domprost Hans Ulfvebrand och domkyrkokaplan Kristina Ljunggren. Inbjuden högtidstalare var Gertrud Åström, som i en utgången inbjudan introducerades som ”jämställdhetsexpert”. 

Det är ett tydligt exempel på hur Svenska Kyrkan har blivit allt mer politiserad. Man skulle kunna invända att jämställdheten inte är politiskt betingad, att det inte är några konstigheter att ämnet behandlas inom kyrkan. Det behöver det inte heller vara, men den som känner till Åströms bakgrund torde kunna se att hennes medverkan är problematisk, särskilt som riksdagsgudstjänsten är väldigt symboliskt laddad.

Gertrud Åström är bland annat känd för att ha varit ordförande för den vänsterfeministiska organisationen Sveriges Kvinnolobby mellan åren 2009 och 2015. Det var under hennes ordförandeskap som de drog igång kampanjen "Reklamera", som uppmanar människor att anmäla ”könsdiskriminerande” reklam. Bra, kan tyckas. Kruxet är dock att Kvinnolobbyn tycks se könsdiskriminering i kvinnors (för det är bara kvinnors) lättkläddhet. Kvinnor som klär sig på ett visst sätt förminskas till personer utan egen vilja, vars klädsel enbart skulle vara ett uttryck för sexistiska strukturer. 

I rollen som Kvinnolobbyns ordförande har Åström också drivit frågan om förbud mot surrogatmödraskap. I sitt tal i Storkyrkan passade hon på att propagera mot just surrogatmödraskap. Oavsett vad man tycker i sakfrågan så framgår det med all önskvärd tydlighet att Åströms engagemang för jämställdhet inte är opolitiskt, och att riksdagsgudstjänsten inte är rätt plattform för detta.

Problemet med politisering där den inte hör hemma är en samtidstrend som är större än Svenska Kyrkan. Vi har exempel i närtid på statsråd som uttalat sig om domar i rättsfall som inte vunnit laga kraft och därmed klampat in på domarnas område: statsminister Stefan Löfven och inrikesminister Anders Ygeman om en terrordom i Göteborg i december 2015, jämställdhetsminister Åsa Regnér och folkhälsominister Gabriel Wikström om domen om den abortvägrande barnmorskan i Jönköping i november 2015. 

Det finns även höga ämbetsmän som uttalat sig politiskt. Det mest kända exemplet torde vara rikspolischefen Dan Eliasson som ett flertal gånger uttalat sig om Sverigedemokraterna på ett sätt som inte är lämpligt för en myndighetsrepresentant. 

Riksdagsgudstjänsten skulle kunna vara en påminnelse om att allt inte behöver vara politiskt, den skulle kunna vara en möjlighet för våra folkvalda att under en stund känna samhörighet innan de återgår till att vara politiska motståndare. Det är synd att man i stället för att ta till vara på tillfället fyller det med politiska inslag.

Diskussionen om kyrkans politisering borde emellertid inte behövas. Att kyrkan och politiken ska vara åtskilda behöver inte betyda att kyrkan inte får eller kan vara politisk. Dock blir det svårt att inte ha åsikter om kyrkans förehavanden när den samtidigt som den ska vara fri från staten vill vara delaktig i dess officiella ceremonier. 
 

Mest läst