Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Religionskritiken som försvann

Vänsterns kritik av religion har blivit tyst och ersatts av ett värnande av religiösa uttryck i offentligheten.

Religionen och socialismen hade länge en okomplicerad relation. I sin text ”Arbetarpartiets inställning till religionen” från år 1909 satte Lenin ned foten om religionen i samhällslivet. Religiösa frågor var, enligt proletariatets parti, en privatsak. Däremot skulle kampen mot religionen aldrig vara en privatsak. Religionen var, enligt Lenin, en konsekvens av kapitalismens makt över den enskilde, därmed kunde de aldrig skiljas åt.

Lenins krig mot såväl kapitalism som religion gick efter ryska revolutionen år 1917 snabbt överstyr. Tusentals präster mördades, kyrkor brändes och församlingar stängdes ned. Av Marx ursprungliga kritik av religionen, elegant formulerad i ”Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin”, blev det mest terror och mord. Knappast vad han hade tänkt sig. 
Sedan dess har relationen varit något mer invecklad. Och i dag, hundra år efter ryska revolutionen, börjar den blir direkt snurrig. En terrorkampanj mot religiösa har förbytts mot ett lismande för det religiösa särintresset. 

På Vänsterpartiets förstamajdemonstration i Malmö talade Jasmin Nur Ismail från gruppen ”Rätten till våra kroppar” om förtrycket mot slöjbärande kvinnor. Kritiken riktades mot den i en EU-dom fastställda neutralitetsprincipen, som ger arbetsgivare rätt att kräva att anställda inte använder sig av religiösa symboler och klädsel på arbetstid.  
Vad som utgör förtrycket formulerades tydligt av Ismail: sekularismen och den påstådda neutraliteten i samhället.

Inte med en stavelse beskrev Ismail religionens ansvar för att hålla kvinnor fjättrade vid Gud, mannen och traditionen. De många kvinnor som i Sverige dagligen förhindras att leva fria och obehindrade liv på grund av religiösa dogmer är konstigt nog inte en paradfråga för vänstern.

Trotskisternas entrism, genom vilken smågrupper av radikaler gav sig in i större vänsterorganisationer för att få inflytande, har ersatts med religiös aktivism. ”Det här är utan tvekan en arbetarfråga” förklarade Ismail, och manade arbetarrörelsen att ”Stå upp för den muslimska kvinnans rätt till arbete”.   

Den här omsvängningen av vad som är klasskampens kärna, från den maktlöse till den religiösa metafysiken, borde vara på allas läppar inom vänstern. Men det är den inte. Sedan flera decennier har man inom den breda vänsterrörelsen, och inte minst inom Vänsterpartiet, riktigt svårt med förståelsen för hedersvåld eller religionens roll som förtryckarredskap.  

Man har sålt sig till högröstade aktivister som maskerar religiös dogmatism med moderiktiga uttryck som ”Rätten till våra kroppar”. Detta medan man i samma parti fryser ut och marginaliserar personer som riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh. En politiker som både har en självupplevd och teoretisk förståelse för religionens och traditionens förtryck.

I en text om hedersvåld och vänstern i Sverige citerade sociologen Klas Gustavsson den mördade Fadime Sahindals ord om hur hon levde i Sverige, och hur konflikten mellan hennes vardagliga, svenska liv, krockade med släktens övertygelse om vad som var viktigt. 

Hon beskrev, enligt Gustavsson: ”Konflikten mellan de traditionalistiska förväntningarna från familjen och de drömmar och mål som hon skaffar sig i det omgivande svenska samhället är verklig. Den är på liv och död.” (Kvartal 20/1

Denna kamp pågår dagligen för många av de människor som i Sverige borde ha funnit sin tillflykt undan religiöst och patriarkalt våld. Konflikten borde vara helt central för vänstern, inte privilegiet att i alla sammanhang, i strid med andra värden och friheter, utöva sin religiösa övertygelse. 

Problemets kärna är en maktanalys som gått på villovägar. Eftersom rasister främst riktar sitt hat mot personer med bakgrund i muslimska länder har många inom vänstern blandat ihop sin solidaritet med dessa personer med solidaritet för religiös övertygelse. Den sammanblandningen har kostat vänstern huvudrollen i kampen för den förtrycktes fri- och rättigheter. 

Erfarenhet visar att det inte är någon bra idé att lyssna på Lenin. Men nog hade han en poäng i att religion för vänstern alltid borde vara en privatsak, medan kampen mot det religiösa förtrycket aldrig kan vara det. 

Mest läst