Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Folklig. Påven Franciskus mötte på tisdagen tillresta människor i Lund.
Folklig. Påven Franciskus mötte på tisdagen tillresta människor i Lund.

Religion och politik är inte samma sak

I Sverige vill vi gärna sätta människor i fack. Men påven är svår att kategorisera från andra utgångspunkter än hans egna.

Det råder påvefeber i Sverige. Också världens mest sekulariserade folk fascineras tydligen av den besökande kyrkoledaren. Samtidigt verkar en del känna sig obekväma med hur de ska kategorisera påven. Är han vänster eller höger, nydanare eller traditionalist, liberal eller konservativ?

I svensk debatt lägger vi ofta stor vikt vid att definiera vad någon är, innan vi vågar bedöma bärkraften i vad han eller hon säger. Risken är ju annars stor att vi skulle råka hålla med någon som vi inte vill synas med.

Problemet med påven är att han, åtminstone ur ett sekulärt politiskt perspektiv, skickar signaler i olika riktningar. Han engagerar sig för fattiga, för miljön och för flyktingar. Det får många i den svenska debatten att förutsätta att han också kommer att förespråka kvinnliga präster, liberala abortlagar och vigslar av homosexuella par. När sådana steg uteblir finner man påven konstig och motsägelsefull.

Kategoriseringsångesten som påven väcker är inte olik den som fanns kring Bertil Gärtner (biskop i Göteborgs stift 1970-91). Gärtner blev rikskänd för sitt motstånd mot kvinnliga präster. Samtidigt engagerade han sig i flyktingfrågor och för solidaritet med tredje världen. Han väckte uppmärksamhet genom att lyfta in miljöfrågor på kyrkans dagordning.

När journalister på SVT Västnytt frågade biskopen om hur hans olika strider egentligen hängde ihop svarade Gärtner att han läste sin Bibel och tog konsekvenserna av vad som där stod. Det är förmodligen ett svar som påven Franciskus skulle känna igen sig i.

Vad vi i Sverige ofta glömmer är att allt mänskligt inte är politik och därmed inte kan förklaras med vänster-högerskalor. Det må vara sant att religion och politik ofta går in i varandra, vilket vi ständigt påminns om. Men samtidigt finns det skillnader i utgångspunkt. Det handlar om vad framlidne Hans L Zetterberg, sociolog och tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet, skulle ha kallat olika sfärer.

Politik handlar om att lösa samhälleliga problem och om att hantera makt - religion om att söka sanning om tillvarons mening. Visst finns det de som blandar friskt. Religiösa ledare som söker världslig makt och människor som gör politisk ideologi till religion. Men respektive sfärs begreppsapparat går inte att problemfritt översätta till den andra. Man hamnar fel om man försöker att applicera vänster-höger, eller liberal-konservativ på kyrkliga grupperingar och tvistefrågor.

De som har en traditionell syn på äktenskapet eller i vad som brukar kallas ämbetsfrågan behöver inte vara emot jämställdhet eller sexuellt likaberättigande i samhället. De kan vara så att de faktiskt tror på vissa texter i sina religiösa urkunder och finner sig förpliktigade att följa dessa. I en annan fråga kan samma tro få dem att inta ståndpunkter som uppfattas som radikala av omgivningen. Som att gömma flyktingar eller vägra bära vapen.

I Sverige har vi länge varit dåliga på att erkänna existensen av andra sfärer än den traditionellt politiska. Politiseringen av Svenska kyrkan har också ofta tvingat vänster-högerskalan på konflikter som inte har något med den att göra. Kanske kan påvens besök påminna oss om att allt inte är vitt eller svart – vänster eller höger.

Mest läst