Valet närmar sig och inget av blocken ser ut att få egen majoritet. Inom Alliansen råder delade meningar om hur man bör förhålla sig till SD. Men om inte Alliansen bjuder in Sverigedemokraterna till förhandlingsbordet kommer SD att rösta nej till Anna Kinberg Batra (M) som statsminister. Detta säger deras ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt till Dagens industri (18/5).
Sett från SD:s perspektiv är det inte orimligt att kräva inflytande i utbyte mot sitt stöd. Men som bekant är varken Centerpartiet eller Liberalerna öppna för detta. På Twitter har respektive partiledare kommenterat Sjöstedts utspel.
Annie Lööf (C) skriver:”Alla som vill ha en alliansregering efter nästa års val måste rösta på något av alliansens partier” (19/5). Jan Björklund (L) är inne på samma spår: ”Viktigt besked. En röst på SD leder inte till Alliansregering” (19/5).
Detta är egentligen självklarheter. Frågan är inte huruvida en sympatisör till Alliansen bör rösta på ett alliansparti, utan hur Alliansen kommer att agera i det fall den inte får egen majoritet – något som framstår som mycket osannolikt att den skulle få. Det är en fråga som ännu inte fått ett tydligt svar. Visst, det går att läsa in saker i de uttalanden som har gjorts. Men väljarna ska inte behöva basera sina beslut på tveksamma tolkningar.
Inför valet 2014 kritiserade alliansföreträdare den nuvarande statsministern Stefan Löfven (S) för att inte ha ett trovärdigt regeringsalternativ. Bland annat i en debattartikel i Expressen, undertecknad av samtliga dåvarande partisekreterare (15/4 2014).
Kritiken var befogad. Väljarna förtjänar att på förhand veta vilken konstellation de stöttar med sin röst, oavsett om det handlar om en potentiell rödgrön regering eller en blå. Detta är inte mindre viktigt nu än det var när Alliansen stod för kritiken.
