Sedan år 2010 har statens kostnader för sjukskrivningar ökat kraftigt. Under år 2014 uppgick de till 32,3 miljarder kronor. I den höstbudget som regeringen presenterade i måndags bedöms sjukpennings- och rehabiliteringskostnaderna öka med 6,5 miljarder kronor under nästa år. Till år 2019 bedöms kostnaderna ha vuxit med ytterligare 8 miljarder kronor och kommer därmed att landa på omkring 51 miljarder kronor.
Situationen är ohållbar för såväl de drabbade individerna som staten. Under onsdagen presenterade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll ett åtgärdsprogram som syftar till att möta den stigande sjukfrånvaron. En av orsakerna bakom den spikraka kurvan är ökad psykisk ohälsa, framför allt bland kvinnor anställda i offentlig sektor, särskilt bland anställda som jobbar med människor.
Vid presskonferensen i Rosenbad meddelade regeringen att man uppställt ett mål om nio sjukdagar per person år 2020, vilket ska jämföras med dagens 10,1 per person. Enligt Strandhäll skulle 80 000 färre personer behöva sjukskrivas och kostnaderna bli 17 miljarder kronor lägre om målet uppnås. Bland de sju punkterna i åtgärdsprogrammet ingår att Försäkringskassan ska tilldelas ökade resurser till handläggning samtidigt som regeringen vill öka arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar. Men åtgärderna riskerar att bli substanslösa eftersom regeringen samtidigt skrotar den bortre gränsen för sjukförsäkringen.
Risken är enligt flera bedömare överhängande att antalet sjukskrivningar, och därmed kostnaderna, kommer att öka när den så kallade stupstocken tas bort. Men det vill regeringen inte kännas vid. Inspektionen för socialförsäkringen kunde i en rapport i våras konstatera att det finns ett samband mellan längden på sjukskrivningarna och de tidsgränser som alliansen införde under sin första mandatperiod. Regeringen borde lämna sina ideologiska käpphästar i stallet och i stället fokusera på orsakerna till den skenande utvecklingen.
