År 1922 blev Sverige det första landet i världen med ett statligt institut för rasbiologi. Med skjutmått och linjal mättes skallar. Människor delades in i kort- och långskallar, där det senare betraktades som finare och det förra som sämre. Syftet var att bevisa att den nordiska rasen var överlägsen.
Det har snart passerat sex decennier sedan institutet lades ner. Skjutmåtten och linjalerna har lagts undan och mätningen av skallar har upphört. Men otyget att kategorisera och sortera människor efter etnicitet lever vidare. Syftet må vara ett annat, men tänket är detsamma: din etnicitet är vad som i första hand definierar dig.
Kategoriseringen av människor efter etnicitet rättfärdigas ofta med fina ord om “rättvisa” och “jämlikhet”. Ett exempel, som tidigare skrivits om på denna ledarsida, är Kulturrådets generaldirektör Staffan Forssell, som menade att fokus på könstillhörighet och etnicitet inom kultursektorn handlar om ”mänskliga rättigheter”. Forsell menade därmed att de som var kritiska till rådande kulturpolitik skulle vara emot just mänskliga rättigheter.
På samma sätt försöker Rättviseförmedlingen signalera att deras verksamhet skulle handla om att göra samhället mer rättvist. Nyligen släpptes deras ”rapport” Rättvisaren där de granskat artiklar i media och kategoriserat de medverkande utifrån respektive persons könstillhörighet och bakgrund; nordisk eller utomnordisk. För att kunna bedöma om någon kan klassificeras som "nordisk" eller "utomnordisk" har de bland annat tittat på personens namn. Slutsatsen i rapporten är att kvinnor och utomnordiska personer är underrepresenterade, och att det underförstått är något som är dåligt. Utgångspunkten grundar sig i den felaktiga premissen att en person endast skulle kunna representeras av någon som tillhör samma ”grupp”.
Som en del i rapporten finns två listor på saker att göra om man vill få till en förändring, en för privatpersoner och en för journalister. Ordet ”kvotering” används inte explicit men läser man vidare framgår det ganska snabbt att detta är vad Rättviseförmedlingen förespråkar.
Privatpersoner uppmanas bland annat att ”räkna” kön och etnicitet i olika sammanhang – i media och i diskussionspaneler – och sedan ”synliggöra” (läs: kritisera) den ansvarige om fördelningen inte är ”godkänd”: “Väljer din lokaltidning experter av ett och samma kön? Ser du en panel på en mässa som saknar bredd? Synliggör det genom att säga till – eller tipsa Rättviseförmedlingen!”
Även journalisterna uppmanas att räkna. Därutöver uppmanas de att ”problematisera begreppen”: ”Måste en “expert” vara en professor? Innebär “kompetens” att man har högskolepoäng i ett ämne? Eller kan det finnas andra erfarenheter och kunskaper som är kvalificerande?”
Det är en beklämmande uppmaning. Rättviseförmedlingen uppmanar journalister att sänka kraven på sina experter så att personer som anses vara underrepresenterade – det vill säga kvinnor och invandrare – ska kunna kvoteras in. Det är inte bara en förkastlig syn på kvinnor och invandrare utan också ett hot mot det meritokratiska samhället.
En obehaglig utveckling är att detta synsätt blir allt mer institutionaliserat. Hade det handlat om en marginaliserad rörelse hade man bara kunnat skaka på huvudet och gå vidare. Men den identitetspolitiska rörelsen har stort inflytande och stöd i Sverige – stöd i form av åtskilliga miljoner i skattepengar men också moraliskt stöd från makthavare.
Rättvisaren är ett projekt som sponsras av den statliga myndigheten Vinnova med sammanlagt 3,2 miljoner kronor under en fyraårsperiod. Rättviseförmedlingen som står bakom projektet har hyllats av såväl statsminister Stefan Löfven (S) och Jonas Sjöstedt (V) men också – vilket bör vara mer bekymmersamt ur ett högerperspektiv – Annie Lööf (C) och Anna Kinberg Batra (M).
Om besattheten vid att räkna kön och etnicitet kan bortförklaras med att det handlar om ”rättvisa” så är det dags att problematisera begreppet rättvisa. För rättvisa bör handla om lika rättigheter oavsett könstillhörighet och etnicitet, inte särskilda rättigheter beroende på detsamma.
