”Vår vithet” skrev Irena Pozar, chef för sociala medier på Bonnier Tidskrifter, är ett ”demokratiproblem” (Resumé 25/4). Pozars tankar är inte unika. Under 2010-talet har vi i Sverige bevittnat hur ras, hudfärg och etnicitet har intagit en huvudroll i det offentliga samtalet. Sökningar på ord som ”vithet”, ”vita rum” och ”vit blick” genererade knappt några resultat innan år 2010. Det är annorlunda nu.
Vad var det då för demokratiproblem med ”vår vithet” som Irena Pozar hade identifierat? Hon hade vandrat runt på Mediedagarna i Göteborg och bara sett vita människor.
En annan skulle dra slutsatsen, av Pozars observerande, att det är ett problem för demokratin om vår hudfärg är den meningsskapande beståndsdelen hos våra medmänniskor.
Att kritisera den rasfixerade blicken i Sverige bemöts emellertid ofta med invändningen att man tonar ned strukturella problem och rasism. Att motsätta sig användningen av ras som analytisk kategori har för fullt friska och utbildade människor blivit liktydigt med att vara bakåtsträvare. Så snabbt går det när upplysningen monteras ned.
I ett tre år gammalt inlägg på Flashback forum skrev en användare att: ”Vithets-kortet är, liksom segregerings-fenomenet, mycket gynnsamt för realister och patrioter, och bör inte kritiseras utan snarare uppmuntras”. Användaren var observant nog att inse att även om de som använder sig av vithetsbegreppet tillhörde vänstern så gynnades extremhögern av deras språkbruk och konfliktlinjen som uppstod i dess spår.
Den upplysta förtruppen som sett ljuset och förstått problemet med vitheten är i själva verket nyttiga idioter. Extremhögern trivs nämligen utmärkt i ett samhällsklimat där konfliktlinjerna förskjuts från det materiella till det raspolitiska. Då kan de håva in sympatier från desillusionerade svenskar. En grupp som upplever sig bortglömd i ett samhällsklimat där de får höra att deras pigmenthalt innebär kollektiv skuld och makt de aldrig sett röken av.
Utvecklingen hade kunnat förhindras av en stark vänster. En rörelse som hade hållit hårt i sin klassanalys och de universella anspråken som följer på klasskampen. Även liberaler hade tidigare kunnat bjuda ett hårdare motstånd.
Det finns goda skäl att motverka idéer som i språk och politik presenterar nya kollektivistiska synsätt på människan. Men både vänstern och liberalerna har storögt låtit sig snärjas av modeord som mångfald, vithet och den förment progressiva image som följer på användningen av dessa begrepp.
