”Det tog fart förra sommaren då en person parkerade sin bil utanför mitt hem och sedan trakasserade mig via telefon på nätterna.” Det berättar Johan Malmberg, tidigare kommundirektör i Finspång, i fackförbundet TCO:s rapport "Hatad och hotad i demokratins tjänst". Malmberg valde till slut att lämna sitt jobb, trots att personen som trakasserade honom hamnade i fängelse. Den tidigare kommundirektören var rädd för att det skulle kunna ske igen, och att han och hans familj skulle utsättas på nytt.
Han är en av många tjänstemän som har intervjuats i TCO:s rapport. Och han är långt ifrån den enda som har en svår arbetssituation. Nästan var fjärde offentliganställd tjänsteman svarar att de har drabbats av hat, hot eller våld i arbetet. Så många som 37 procent menar att det är ganska eller mycket stor risk för att det påverkar dem i deras yrkesutövning.
Samtidigt som hoten mot tjänstemän har ökat det senaste decenniet har inte lagstiftningen hängt med. I januari tog justitieminister Gunnar Strömmer (M) emot utredningen "Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier". Där föreslår utredaren bland annat hårdare straff för våld och hot mot tjänsteman, att brottet förolämpning mot tjänsteman införs och att upprepade fall av hot och våld ska kunna utgöra olaga förföljelse.
Den mest kontroversiella delen av utredningen handlar om minskad exponering av tjänstemännens namn i samband med beslut och andra allmänna handlingar. Den svenska offentlighetsprincipen är långtgående och inkluderar rätten för allmänheten att ta del av vem som har fattat ett myndighetsbeslut. Det gör både att medborgare får insyn i offentlig verksamhet och att journalister enklare kan granska makten.
Utredningen föreslår att det ska vara möjligt att anonymisera en handläggares namn när en myndighet informerar om ett beslut, men att det ska kunna begäras ut i efterhand. ”Man åstadkommer också en viss tidsfördröjning som gör att det krävs ytterligare åtgärder för att agera om man får ett beslut och blir förbannad”, säger utredaren John Alberk (12/1 Publikt).
Remissinstanserna har vitt skilda åsikter om förslaget. Journalistförbundet menar att det strider mot tryckfrihetsförordningen och att det skulle kunna användas av makthavare för att försvåra journalistisk granskning. Flera myndigheter, däribland Skatteverket och Säpo, menar i stället att det är för klent. Både för att digitaliseringen har gjort det så lätt att leta reda på någons personuppgifter och för att de som hotar och trakasserar tjänstemän inte bara utgörs av förbannade rättshaverister utan numera även av kriminella gäng.
Det finns två intressen som står i konflikt mellan varandra, och båda är förutsättningar för en välfungerande demokrati: journalisters möjlighet att granska makthavare och tjänstemäns möjlighet att upprätthålla lagar och regler utan att påverkas av rädsla för konsekvenserna. Dessvärre är det inte längre bara en risk att tjänstemän styrs av rädsla i sin myndighetsutövning – det är redan verklighet, enligt TCO:s rapport. Om utvecklingen fortsätter och sprider sig i allt fler myndigheter utgör det ett allvarligt hot mot både rättssäkerheten och svensk demokrati, då medborgare riskerar att få olika utfall på besluten beroende på deras våldskapital.
Och det är inte förvånande att tjänstemännen är rädda. Deras utsatthet har vuxit och hoten mot dem har systematiserats på ett sätt som Sverige aldrig har sett tidigare.
Det finns flera orsaker till det. I dag kommer betydligt fler myndigheter i kontakt med den organiserade brottsligheten än tidigare, inte minst då fler har fått ett utökat brottsbekämpande uppdrag. Det handlar även om sociala mediers framväxt och hur kampanjer på exempelvis TikTok eller Instagram används för att hänga ut tjänstemän med namn och adress, som exempelvis under LVU-kampanjen. Dessutom har den organiserade brottslighetens verksamhet professionaliserats alltmer de senaste åren. Nätverken har numera tillgång till fler experter med god kunskap om svenska lagar och regler.
Utredaren verkar ha underskattat både den organiserade brottslighetens och rättshaveristens ihärdighet. Båda har goda skäl för att höra av sig till myndigheter och begära ut handlingar för att kunna ta reda på de ansvarigas namn, något så banalt som lite byråkrati kommer inte att stoppa dem. Om inte skyddet för offentliganställda stärks rejält kommer sannolikt fler att göra som Johan Malmberg; de kommer att sluta.
