Senast om en månad, den 23 januari, ska Sverige ha en ny statsminister på plats, annars blir det extra val. Det meddelade riksdagens talman under onsdagen. Men förhoppningsvis är regeringsfrågan löst redan den 16 januari, då den tredje statsministeromröstningen ska hållas.
Enligt talman, Andreas Norlén, är det nu i praktiken är upp till Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) att på var sitt håll försöka bilda regering.
Det betyder att Centern och Liberalerna får välja sida. Det är ett viktigt vägval som kommer få betydelse inte bara för denna mandatperiod, utan för överskådlig tid. Om C och L stödjer Löfvenblocket så är sannolikheten stor att man blir kvar där. Liberalerna sätter även sin existens som parti på spel. Deras väljare är mer splittrade än Centerpartiets, och färre. Ett sådant vägval innebär att S i praktiken har fyra stödpartier (varav ett i regeringen) och möjligheter att fortsätta dominera svensk politik under 2020-talet , trots avtagande väljarstöd.
Om C och L istället väljer Ulf Kristersson så innebär det på motsvarande sätt att Moderaterna får ett långsiktigt övertag. M skulle också i praktiken få fyra stödpartier (varav ett i regeringen). Stora spänningar skulle finnas inom bägge dessa blockkonstellationer.
Men lite mer realism vore på sin plats. Föreställningen att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna helt kan hållas utanför inflytande måste överges. Det var orimligt av C och L att ställa ut sådana löften. Ytterkantspartierna finns i riksdagen. Deras väljarstöd går inte att bortse ifrån. Det är en märklig demokratisyn att man skulle kunna ignorera stora väljargrupper som man samtidigt behöver stöd från.
Ett sådant inflytande är inte heller hela världen. Varken V eller SD kommer att sätta sin prägel på en kommande regering. Den kommer oavsett vem som blir statsminister att ha sin tyngdpunkt i mitten av respektive block. I grunden handlar därför C:s och L:s vägval om gammal hederlig sakpolitik och grå kompromisser. Höger och vänster.
Retoriken har av olika politiska skäl varit väldigt uppskruvad. Men det är dags att tona ned det teatrala talet om hotade grundläggande värderingar. Det har inte med verkligheten att göra.
Sverige går inte under av att radikalismen får stå tillbaka för en mer moderat politik för ett tag. Sverige går inte under av att bli lite mer som våra grannländer. De frågor där M, inom ramen för sina egen politik, kan tänkas komma ta viss hänsyn till SD:s önskemål rör sådant som brottsbekämpning, migration och äldrevårdssatsningar. Det är en helt oresonlig inställning att motsätta sig varje kompromiss i de frågorna. Moderaterna är ett pålitligt parti när det kommer till rättssäkerhet och grundläggande liberala principer. Och vi talar trots allt om en M-ledd minoritetsregering som när som helst kan blockeras av just Centern om C väljer att rösta med vänsterblocket.
Vill C och L markera distans kan de rösta gult till Ulf Kristersson och bara tolerera honom utan formellt budgetsamarbete. Men de bör släppa fram honom. Mittenpartierna gick faktiskt till val på att föra borgerlig politik med Ulf Kristersson som statsminister. Det borde göra valet enkelt.
