I april förra året kopierades Sverigedemokraternas mailservar av någon med tillgång till partiets webbhotell i Karlskrona. Sedan dess har vi kunnat läsa en mängd artiklar i kvällspressen om olika avslöjanden baserade på interna partimail. Det har handlat om allt från kontroversiella uttalanden, oegentligheter och sextrakasserier till kontakter med utomstående.
Motivet till dataintrånget är oklart. Mycket tyder emellertid på att det hängde samman med den falangstrid som pågick inom SD vid tillfället, där det dåvarande ungdomsförbundet SDU:s ledning utreddes för uteslutning, bland annat på grund av sin högerradikala ideologiska hållning.
Ett annat motiv kan förstås vara pengar. Graverande uppgifter om Sverigedemokraterna är det inte bara kvällstidningarna som betalar bra för. Hur det är med den saken lär vi aldrig få veta. Källskyddet förbjuder tidningar att avslöja sina källor. Eventuella mellanhänder befinner sig av naturliga skäl i en svårnavigerad gråzon, om de ens går att identifiera.
Reglerna för vad journalister får göra och vad källor får göra är helt olika. Expressens reporter Niklas Svensson fick tillfälligt lämna sitt jobb strax innan valet 2006 för att han haft tillgång till inloggningsuppgifter till Socialdemokraternas kollektiva intranät, i samband med den så kallade ”dataintrångsskandalen”.
Med källor är det helt annorlunda. En reporter som skulle bryta sig in i ett riksdagspartis mailserver skulle inte behålla jobbet. En källa kan i princip göra vad som helst – inklusive att bryta mot lagen. Det är inte ovanligt att uppgiftslämnare till tidningar har en egen agenda. De kan i vissa fall även vara kriminellt belastade. Men en tidnings enda uppgift är att ta ställning till sanningshalten och verifierbarheten i det som påstås.
En kontroversiell etisk fråga – som tidningarna delar med polisen – är dock om man ska betala tipspengar till kriminella och extremister. Särskilt om detta sker vid upprepade tillfällen kan det ju ses som ett stöd till fortsatt kriminell verksamhet. När det gäller politisk journalistik ställs frågan på sin spets. Samma tidning som stängde av Niklas Svensson – Expressen – har till exempel samarbetat intimt med hackerkollektivet Researchgruppen, vars medlemmar har bakgrund i den vänsterautonoma miljön.
Går den bekväma rollfördelningen mellan ansvarstagande journalister, och helt obundna källor att upprätthålla när ”källorna”själva agerar amatörjournalister och antalet mellanled saknar transparens? Vem bestämmer? Vad händer med konsekvensneutraliteten? Med pressetiken kring arbetsmetoder? Att flera år gamla uppgifter om sextrakasserier inom SD släpptes just när diskussionen om flyktingars övergrepp på badhus var som hetast är knappast en slump.
Det är anmärkningsvärt att debatten om detta varit närmast obefintlig i exempelvis branschorganet Journalisten. Är det okej att också betala ryska hackare för material? Att pressetiken läggs ut på entreprenad borde inte hanteras så här lättvindigt.
