Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Popova: Elitfeminism är inte längre ordet för dagen

För 15 år sedan skrev journalisten och författaren Susanna Popova sin omdisukterade bok Elitfeministerna. Vad har hänt sedan dess?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

I år är det femton år sen jag skrev boken Elitfeministerna. Den kom ut på Bonnier Fakta och orsakade, kan man säga, rabalder. Varför gjorde den det?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I dag har vi en diskussion om eliter, folket och det faktum att Sveriges andra största parti (SIFO 18/1) är ett missnöjesparti. Men för femton år sedan ansåg den akademiska eliten fortfarande att den kunde tala om för folk i allmänhet, och journalister i synnerhet, vad de skulle tycka.

Boken var en granskning av radikalfeminismen. Dess grundläggande tes är i korthet att alla kvinnor är förtryckta av alla män, det vill säga att manssamhället är kvinnors största fiende. Denna extrema feminism, importerad från Kanada och USA, hade lyckats bli den dominerande varianten i Sverige och min fråga var hur det kunnat ske.

Min kritiska granskning ledde till slutsatsen att det var politiken, akademien och medierna som i samverkan och i ett av världens mest jämställda länder hade introducerat en ideologi som byggde på en djup och oöverstiglig klyfta mellan kvinnor och män. En klyfta som lett till könskriget. Och för att skydda kvinnors intressen måste staten särbehandla kvinnor, positivt, för svenska kvinnor var inte så jämställda som de trodde.

I motsvarande mån blev det politiskt fritt fram att nedvärdera män och vi fick följaktligen en socialdemokratisk jämställdhetsminister som levererade analysen: ”Männen begår brott och fokus måste naturligtvis sättas på det kön som bär skulden.” (Margareta Winberg, Expressen 27/11 -98). På ett årsmöte hos Feministiskt initiativ år 2005 framfördes underhållning med följande text: "Snubbe, gubbe jävla man, bäst du börjar springa för här ser du en kvinna som hatar dig så mycket, vi ska slita dig i stycken."

På Handelshögskolan i Stockholm lanserade forskaren Anna Wahl rapporten ”Kvinnliga civilekonomers och civilingenjörers karriärutveckling, Teoretiska utgångspunkter" (Research Paper 6297), i maj 1985. Rapporten presenterade hennes teoretiska utgångspunkter och hon skrev bland annat: ”… de kvinnliga civilekonomerna och civilingenjörerna utgör ett hot mot, eller kanske snarare ett störande moment för, patriarkatets ordning”. Det leder till att ”endast kvinnor som är sociala män” tillåts inflytande i organisationer. Och ”män ur olika klasser har (alltså) ett gemensamt intresse av att bevara den könsuppdelade arbetsmarknaden.”

Politiker beställde sedan offentliga utredningar av akademiker med radikalfeministiska utgångspunkter. Och så bildades nätverket Stödstrumporna där ett gäng journalister som Annika Hagström, Gunilla Thorgren, Cecilia Hagen, Maria-Pia Boëthius och Nina Lekander ingick. Det slutade med att en del av journalisterna fick jobb som sakkunniga hos politikerna och så rullade det på. Och för Elitfeministerna fick jag en utskällning av trettionio genusforskare (DN Debatt 12/5-04) där den mest dräpande synpunkten var att jag inte var forskare.

Det som hänt de senaste femton åren är att radikalfeminismen har fått sällskap på scen. Den som förr inte var radikalfeminist, var inte feminist alls. Nu finns en medvetenhet om att det finns olika sorters feminism och att den borgerligt liberala feminismen var den första vågens feminism, och vänsterfeminismen den andra vågens.

Nu har också kvinnor börjat reagera mot svartmålningen av män och könshatet har förlorat i status. Kanhända hänger det ihop med en ökad medvetenhet om att både kvinnor och män lever farligt i kulturer som odlar misstro och klyftor mellan könen. När sedan #metoo-rörelsen växte fram var den i sig ett tecken på att den uppifrån styrda feminismen sett sina bästa dagar. Nu vittnade enskilda om övergrepp och slöt sig sedan samman. Och idén om alla män som förtryckare har falnat, när även män formulerar sin kritik mot dem som tar sig rätt att kränka andra.

”Vi är en feministisk regering. Jämställdhetsmyndigheten blir kvar”, meddelade statsminister Stefan Löfven (S) i regeringsförklaringen nyligen. När man intresserat klickar på länken ”Regeringens mål för jämställdhet?” får man svaret: Sidan kan inte hittas.

Elitfeminism är inte längre ordet för dagen.