Tidigare i veckan blev det officiellt: Public service-kommittén föreslår att radio- och tv-avgiften ska ersättas med en skatt. Dagens finansieringsmodell må vara förlegad, men det är beklagligt attutredningenhar landat i just denna lösning. Vi har redan bland världens högsta skatter och behöver knappast en till; i synnerhet inte som dess syfte är att finansiera produktioner som Melodifestivalen.
Kommittén leds av Sture Nordh som tidigare varit ordförande för TCO. Därutöver finns det tio ledamöter varav åtta av dem är riksdagsledamöter: S och M har två ledamöter per parti och C, V, Mp och SD har en vardera. De andra ledamöterna i kommittén är den före detta folkpartistiska riksdagsledamoten Olle Wästberg samt Martina Kyngäs (KD) som är ordförande i kultur- och fritidsnämnden i Gävle.
Det är anmärkningsvärt att förslaget tycks ha ett så brett stöd. Alla riksdagspartier är på något sätt representerade i kommittén. Åtminstone fem av ledamöterna kan omnämnas som borgerliga; det är förvisso inte är en majoritet, men en betydlig andel av kommitténs ledamöter. Hur har de kunnat sluta upp bakom detta förslag? Hur ska de försvara inför sina väljare att de vill bidra till ett ökat skattetryck?
Det finns anledning att tro att den konsensus som finns i kommittén inte återspeglas hos väljarna. Det är problematiskt. Hur public service ska finansieras i framtiden må förvisso inte vara den viktigaste frågan för gemene man, men den är principiellt viktig. Det är inte heller den enda frågan där det finns ett glapp mellan de åsikter som finns representerade i riksdagen och de som finns bland väljarna. Ju större glapp och ju fler frågor som präglas avdet, desto störrepotentiellaproblem. Politikerna är valda för att tjäna folket, inte tvärtom.
