Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Politikerna agerar först när krisen är ett faktum

De politiker som har försökt försköna verkligheten bär ett ansvar för att lösningarna har dröjt. Därmed har poliskrisen kunnat eskalera, en kris som har drabbat de kvinnor och flickor som den uttalat feministiska regeringen säger sig värna om.

I augusti i fjol blev en kvinna gruppvåldtagen i Botkyrka. Flera av männen identifierades redan förra hösten men greps först i juni – nästan ett år efter händelsen. Enligt åklagaren har Polisen haft mycket annat att göra och saknat resurser att arbeta med ärendet fullt ut förrän mot vårkanten (Metro 12/9).

I Stenungsund blev en 12-årig flicka våldtagen i somras. Efter sex veckor hade polisutredningen inte kommit någon vart, trots att Polisen hade den misstänktes namn. I ett annat fall hade två män filmat en våldtäkt och publicerat videon på appen Snapchat. En annan person sparade ned filmen och kontaktade Polisen, men tipsaren hördes först efter två månader (SVT 12/9).

Ovanstående exempel är bara toppen av ett isberg. Enligt Torgny Söderberg, sektionschef för utredningsenheten på Stockholmspolisen, hinner man inte med att utreda våldtäkter på grund av alla mord. I ett land som Sverige – med ett av världens högsta skattetryck – är det häpnadsväckande dåligt att Polisen inte har resurser till att utreda både våldtäkter och mord.

Av de anmälda våldtäkter som handlagts av Polisen leder dessutom allt färre till åtal, enligt statistik som SVT har tagit del av: År 2014 var siffran 20 procent, förra året 11. Att det inte finns resurser att hantera dessa ärenden är ett massivt svek mot de kvinnor och flickor som drabbas och ett stort underbetyg för ansvariga politiker.

Samtidigt som denna utveckling har pågått har man på andra håll försökt förneka den. Det har upprepats att Sverige är tryggt, till och med tryggare än någonsin. Att lyfta problem, som de inom Polisen, har betraktats som alarmistiskt och anti-liberalt.

I augusti förra året sade statsminister Stefan Löfven (S) att det inte finns någon poliskris (SVT 31/8 2016) och så sent som i juni hävdade den då ansvarige inrikesministern Anders Ygeman (S) att det inte råder någon ”akut” poliskris (SvD 22/6).  

Ett första steg för att kunna lösa ett problem är att erkänna att det existerar. De politiker som har försökt försköna verkligheten bär ett ansvar för att lösningarna – i detta fall mer resurser till Polisen i form av både pengar och personal – har dröjt. Därmed har poliskrisen kunnat eskalera, en kris som har drabbat de kvinnor och flickor som den uttalat feministiska regeringen säger sig värna om.

Att Polisen får ekonomiskt tillskott är bra och förhoppningsvis kan det bidra till att den negativa utvecklingen vänds. Det är dock viktigt att ha en diskussion om hur den här frågan har hanterats av de högst ansvariga. 

Att politiker blundar för problemet tills det gått så långt att det inte längre går att förneka är inte unikt för situationen inom Polisen. Migrationen, vården och våldsbejakande extremism är tre andra områden där detta fenomen förekommit och förekommer. Våra politiker måste börja agera redan när det kommer indikationer på en stundande kris, inte när den redan är ett faktum.
 

Mest läst