På ledarsidor kritiserar vi ibland politiker. Därför är det kanske inte mer än rätt att också nämna nyheter som talar till politikerskråets fördel. På ett seminarium i veckan hos SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, presenterade professorn i nationalekonomi Torsten Persson den första större svenska studien av politikerurval – det vill säga vilka som blir politiker.
Studien omfattar över 200 000 unika politiker som haft uppdrag från 1982 och framåt. Gruppen jämförs med avseende på IQ, ledarförmåga och ekonomisk kompetens med större urval av befolkningen.
Politiker visar sig vara mer kompetenta ledare och smartare än befolkningen i stort. Folk som hamnar på vallistor är i snitt smartare än de som inte gör det. Gapet ökar när man tittar på de politiker som faktiskt blir valda, och växer ju tyngre det politiska uppdraget är – med kommunstyrelseordföranden och riksdagsledamöter som avsevärt mer kompetenta än folkflertalet.
Kanske ännu mer intressant är att studien finner att det demokratiska system som för fram de kompetenta politikerna är meritokratiskt. Studien pekar mot att politikerna faktiskt är representativa för befolkningen sett till social bakgrund. Den sociala rörligheten är bättre än i akademiska elityrken. 70- 80 procent av politikernas bättre egenskaper syns redan inom den egna familjen. Politiker tenderar alltså att vara smartare än syskon som inte engagerar sig politiskt. Ett faktum som säkert tål att diskuteras vid en del familjesammankomster.
Studiens resultat är goda nyheter. Det är viktigt att få ett mått på att demokrati faktiskt går hand i hand med meritokrati. Dugliga ledare kommer fram och det finns ingen synbar motsättning mellan representation och kompetens. Politiker återproduceras inte i en sluten grupp – så kallad elitism. Nu säger förstås IQ och ledarförmåga inget om en person är en god människa eller inte. Men om vi vill kritisera politikerna som grupp är det inte deras intelligens vi ska sikta på.
