Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Politiken ska samla alla medborgare

Separatistisk politik leder till samhällets sönderfall, skriver sommarkolumnisten Nalin Pekgul.

”Ordföranden, jag tycker att ”lapparna” ska ligga på en särskild plats på kyrkogården, Då blir det mer ordning på domedagen”. Det var min kompis morfar som hävdade att han hade läst detta inlägg i ett gammalt protokoll från 1800-talet från ett möte i kyrkorådet i en socken i Jämtland.  Vi har skrattat åt denna historia i 30 år och undrat hur någon kunnat komma på att Gud på domedagen skulle ha tid att bekymra sig om några andra skillnader än den mellan onda och goda. Att göra skillnad på ”raser” är ett mänskligt påfund. Av historien har vi lärt oss vad detta kan leda till.

I september förra året hörde jag talas om att SSU-Stockholm skulle anordna ett möte där man på inbjudan kunde läsa att ”Evenemanget är separatistiskt för rasifierade”. Jag skrattade och tänkte på ledamoten i kyrkorådet i Jämtland. Vad var det för ordningssinne som hade drabbat mitt gamla SSU-distrikt?

Skrattet fastnade i halsen när jag via mitt stora intresse för klanen Kennedy hittade en bok från 1991 av Arthur Schlesinger, annars mest känd för sin bok ”tusen dagar med president Kennedy”. 

I boken ”The Disuniting of America” oroar han sig för identitetspolitiken och de krafter som står bakom den. Syftet med medborgarrättsrörelsen med Martin Luther King i spetsen var integration. Det fanns kritiker som menade att kampen för afroamerikaners rättigheter bara kunde drivas av dem själva.

Schlesinger vänder sig mot föreställningen som säger att endast afroamerikanerna själva kan lära ut sin historia. I förlängningen skulle det innebära att afroamerikaner endast skulle kunna ägna sig åt sin egen historia eller att bara kineser kan lära ut kinesisk historia. Ännu mer absurt blir det om endast svenskar skulle kunna sätta upp Strindbergspjäser.

Ett exempel som Schlesinger tar upp är universitetsklubbar som bara är öppna för studenter med viss etnisk tillhörighet. 1994 stoppade Brown University spridandet av så kallade theme houses och universitetsledningen motiverade agerandet med att ”vi vill inte ha en balkanisering av våra campus”.

I privatlivet kan man känna starkt för olika kulturella identiteter. För kurder är Newroz-firandet vid vårdagjämningen en betydelsefull helg och för norrlänningar är surströmmingspremiären en viktig händelse. Jag identifierar mig till exempel som sjuksköterska, socialdemokrat, svensk, muslim, Tenstabo, kurd och feminist. Att välja en identitet och sätta den framför alla de andra blir för mig, liksom för de flesta människor, löjligt. Som privatperson kan vi gå mellan våra olika identiteter precis som det passar oss. Det är ett av skälen till varför det är omöjligt att bygga ett samhälle på en separatistisk politik och som samhällsmedborgare ska vi inte tvingas in i ett fack som är förknippat med någon av våra identiteter. En konsekvent separatistisk politik leder till samhällets sönderfall. En sådan innebär nämligen att vi som medborgare förväntas sträva efter fördelar för den grupp vi tillhör och förväntas vara nöjda när det politiska systemet har gynnat vår grupp. Problemet är då att ingen känner något ansvar för det som är de verkligt gemensamma angelägenheterna som till exempel sjukvård eller kollektivtrafik.

Det kanske viktigaste av socialdemokratins politiska projekt, den generella välfärden, bygger just på att samla alla medborgare och ge dem ett gemensamt intresse av samma trygghetssystem, även om livsvillkoren kan skilja ganska mycket i övrigt. Högavlönade såväl som lågavlönade, muslimer såväl som kristna får ersättning från samma föräldraförsäkring. Därför är det anmärkningsvärt att unga socialdemokrater i Stockholm anordnar segregerade möten. 

Innan SSU:arna ordnade rasifierade möten borde de ha läst vad LO:s tidigare chefsekonom Dan Andersson skrev om identitetspolitik:

”Vi ska alla få plats i Sverige, det kräver respekt för det gemensamma och då är identitetspolitik, där efternamnet är intressantare än inkomst och livsvillkor, bara en skenmanöver för den som inte vill jobba för jämlika och jämställda relationer mellan människor”. 
 

Se mer från - Sommarkolumnist 2017
Mest läst