Slutet avår2015. Asylsökande sov på kartonger på Malmömässans betonggolv; där det som mest bodde över 1000 personer i en hall utan duschar och med endast sju toaletter – vilket enligt Rädda Barnen inte höll internationella standarder för flyktingläger. De som inte fick plats sov utomhus trots snö och minusgrader.
Förra hösten var gränsennåddför hur många Sverige klarade av att ta emot – med råge. Flyktingmottagandet kunde inte hanteras och svårigheten med att hitta boende till alla som behövde är långt ifrån det enda exempel på det. Ett annat talande exempel är situationen på landets asylboenden; där många vittnar om utsatthet och förtryck. Framförallt kristna, kvinnor och hbtq-personer.
Sverige ska ta ansvar och hjälpa utsatta personer. Men det finns en gräns för hur många vi kan hjälpa. Den gränsen är inte statisk utan kan förflyttas, beroende på en rad faktorer varav flera går att påverka politiskt, till exempel byggregler. Men den går inte att justera upp hur mycket som helst och faktum kvarstår: gränsen för vad Sverige klarar kommer att vara lägre än det faktiska antalet personer som vill in. Det måste accepteras hur hårt det än kan tyckas vara. För risken med att försöka hjälpa fler än vad resurserna – och då åsyftas inte enbart ekonomiska sådana – tillåter är att mottagandet inte kan ske under värdiga formermed långsiktighet i fokus.
Med den nya migrationspolitiken har söktrycket till Sverige minskat. Men det är också i princip det enda som skett från politiskt håll: det har inte genomförts reformer som syftar till att öka kapaciteten på flyktingmottagandet – eller för att förbättra integrationen på lång sikt. Mycket ska till för att Sverige ska kunna återgå till en mer generös migrationspolitik och under de rådande omständigheterna är det knappast möjligt. För om söktrycket återigen ökar, utan att något annat förändrats igrunden, är risken stor att vi får se en repris av hösten 2015. Det kan inte vara det liberala svaret.
För liberaler måste det även finnasandraviktiga frågor än den om migration. Trygghet är en sådan. Just nu klarar inte den svenska staten av att fullfölja sina kärnuppgifter, som att garantera sina medborgare trygghet. Polisen är i kris och allt färre brott klaras upp: under årets första 11 månader klarades 10 000 färre brott upp än under samma period förra året. Detta fortgår samtidigt som kostnaderna för migrationen skenar.
Problemen är stora även inom vården. Svensk skola är fortfarande undermålig, det senaste PISA-resultatet till trots. Detta är inga nya problem som skapats av migrationen. Men de har intensifierats då många människor kommit hit på kort tid och då allt mer resurser behöver läggas på migrationen kan mindre läggas på annat. Det är inte ett anti-liberalt påstående utan enkel matematik. Statsbudgeten är inte oändlig. Olika områden måste ställas mot varandra och avvägningar måste göras. Att i det skedet vilja hålla nere migrationen för att prioritera grundläggande samhällsfunktioner är inte att överge liberalismen, det är att ta ansvar för de som redan är här.
När det gäller hur migrationen ska hanteras är borgerligheten dock splittrad. Då frågan är så viktig och de olika synsätten svåra att förena finns en risk att Alliansen kan komma att falla sönder. Även om de skulle lyckas hålla ihop infinner sig frågan om vilket parti som ska svika sina väljare. För till syvende och sist är det just vad det är om man måste offra en fråga som är så viktig för partiet och dess väljare: ett svek.
Samtidigt har Sverigedemokraterna sagt att de är beredda attstödja Anna Kinberg Batra (M) som statsminister utan krav på att medverka i budgetförhandlingar. I stället har krav på hur migrationspolitiken bör se ut framförts. Dessa krav ligger nära den politik som Moderaterna redan driver, varpå det inte bör vara otänkbart att tillgodose dessa i utbyte mot passivt stöd i andra frågor.
Med anledning av detta skrev undertecknad att:”Vad Moderaterna måste fråga sig är vad de ska göra för få igenom så mycket av sin politik som möjligt. Att ”tacka nej” till Sverigedemokraternas stöd enbart därför att det kommer från Sverigedemokraterna är lika dumt som att hålla fast vid Centerpartiet och Liberalerna enbart därför att man har en historia sen tidigare.” (GP 19/12).
Detta har felaktigt tolkats som en åsiktsyttring om att Alliansen bör splittras. Det är dock ingen åsikt, utan vad som faktiskt riskerar att ske givet partiernas ställningstaganden. Att det är dumt för M att hålla fast vid C och L därför att man har en historia betyder just det: det måste finnas mer än historia som förenar, nämligen likartad syn i viktiga frågor. Det finns det också, men inte i den frågan som just nu kanske är den viktigaste.
På samma sätt bör inte stöd refuseras enbart för att det kommer från ett parti som SD om det innebär att man kan få igenom mer av sin egen politik. Fokus för alla partier måste vara just att få igenom så mycket som möjligt av sin politik, inte att positionera sig gentemot ett annat parti. Och det är här skon tycks klämma för många liberaler; problemet är inte SD utan att man inte vill att M ska få igenom sin politik (några klagomål hörs sällan när det är S som får igenom sin politik med stöd från SD). Moderaternas nya migrationspolitik tycks oroa, men vad är alternativet?
