Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Pihl: Svenska politiker måste sluta lajva Expedition Robinson

Politiker borde fokusera mindre på att "stå upp" för värderingar och mer på vilka konsekvenser deras politik får i verkligheten, skriver Karin Pihl på Liberala Nyhetsbyrån.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Centerledaren Annie Lööf är värderingsdriven. Under sitt Almedalstal markerade hon starkt mot nazism, rasism och islamism. Hon talade om synagogor som attackeras med molotovcocktails och judiska skolor som har bombskydd och skottsäkra glasrutor. Så ska vi inte ha det i Sverige.

Lööf har tidigare sagt att valet i höst är en kamp om vilka värden vi vill att samhället ska präglas av. Liberalism och allas lika värde står mot hat och intolerans. Samma inställning gav Liberalernas partiledare Jan Björklund uttryck för när det var hans tur att ta plats bakom podiet i Almedalen. Friheten står mot socialism, högerextremism, populism och islamism, menade han, och tillade att L ska ta upp kampen mot dessa krafter. Det är hedervärt att ledarna för Sveriges liberala partier tar strid mot odemokratiska rörelser. En fråga infinner sig dock: Hur ska de göra det?

Genom att “stå upp”?

Ibland verkar det som att svensk politik förvandlats till en final i dokusåpan Expedition: Robinson, där deltagarna tävlar i fysiskt ansträngande prövningar. Den som står ut längst vinner. Svenska politikers agerande påminner då och då om dessa tävlingar. De verkar ha uppfattningen att bara de står upp tillräckligt länge, i en tid då kalla vindar viner ända in i kaklet, kommer världen som den ser ut nu förvandlas till en ny, där deras egna värderingar råder i harmoni. Men är det verkligen så?

Det är klart att den politiska striden till stor del står mellan olika värderingar. Ideologier är, tillsammans med intressekonflikter, grunden för den demokratiska spelplanen. Det finns dock en risk med att fastna i en värld där politik i stor utsträckning handlar om att “stå upp” för saker i debattartiklar och tal. Man glömmer bort att politik har följder i en krass verklighet, och att konsekvensen av ens högt hållna värderingar ibland kan gå i klinch med andra värderingar man har. Att det är så brukar dock bli uppenbart först när man genomfört sina idéer i praktiken. Är man upptagen med att deklarera sin värdegrund är det dock lätt att man missar det.

För att ta några exempel: En stor invandring från Mellanöstern kommer att leda till ökad antisemitism. Alla med rötter i dessa länder är självklart inte judehatare. En överväldigande majoritet skulle inte komma på tanken att begå hatbrott. På det stora hela ökar dock risken, vilket är fallet i exempelvis Malmö. Ändå verkar politiker likt Annie Lööf tro att man kan driva ovan nämnda politik, och samtidigt slå fast att antisemitismen ska krossas, eftersom de liberala värdena hon står för både förespråkar stor invandring och nolltolerans mot judehat.

Det vore ju bra om denna motsättning inte fanns. Visst är det så vi alla skulle vilja ha det. Men en politiker som vill bedömas endast utifrån vad han eller hon står upp för, inte för vilka konsekvenser den praktiskt förda politiken får, kommer inte att kunna utkrävas faktiskt ansvar.

Eller ta samtyckeslagen, som började gälla i början av sommaren. Under flera år har socialdemokrater såväl som liberalpartister kämpat för en sådan lagändring. Resultatet kommer dock inte bli fler fällande domar, eftersom principen oskyldig till motsatsen bevisats fortfarande gäller. Men konsekvenserna, eller uteblivna sådana, av den nya lagen spelar ingen roll.

Ett hårresande exempel är den svenska narkotikapolitiken. Sverige har bland den högsta drogrelaterade dödligheten i Europa, bland annat eftersom att vi lagför missbrukare för innehav och privat bruk i stället för att fokusera på behandling. En nästintill enad riksdag står dock upp för ett “drogfritt samhälle”, och däri ingår nolltolerans och hårda straff. Detta trots att konsekvenserna är förödande och inte alls leder till ett minskat missbruk.

Om politikernas roll är att stå upp mot en rad utvalda företeelser man inte gillar, och sedan ta emot applåderna, kommer man få en politik som är inkonsekvent och föga ansvarstagande. Det är inte bra för det politiska förtroendet bland medborgarna.

Dessutom vore det klädsamt om politiker kunde erkänna att deras förslag är en avvägning mellan olika intressen och att de fattat ett beslut vars konsekvenser kanske inte är bra, men som de kan leva med. Att låtsas som att alla möjliga ståndpunkter går att kombinera bara för att man själv så gärna vill att det ska gå är dock inte vackert.
 

Mest läst